Änglamakerskan

Blonda små liv med stora grå ögon
Sitter förskrämda och trycker i vrån
Mor hon är lycklig, hon kvittrar i köket
Vem ska få smaka på sillen idag?

Rufsiga, tufsiga, skygga och blyga
Men systrar och bröder, vi har ju varann
Mor hon är duktig, hon lär oss att flyga
För vackrast är änglarna på denna jord.

Göran Palm – En orättvis betraktelse (1966)

Göran Palms rasande uppgörelse med västerlandets blinda fläck, dess beroende och hänsynslösa utnyttjande av ”tredje världen” är än idag uppfriskande att läsa. Nu nästan femtio år senare är det visserligen mycket i världen som ser annorlunda ut; det är inte längre två tävlande stormaktsblock som förpassar södra halvklotets länder till bakgrunden, ett halvsekel har lagts mellan oss och den (öppet) koloniala perioden, vissa strukturella förändringar har skett (det är nu inte bara råvaror som importeras från U-länderna utan även olika former av industriprodukter) och det som boken framförallt riktar in sig på, västerlandets notoriska blindhet för det falska i dess egen självbild, har faktiskt på flera punkter förbättrats (åtminstone på ytan): den europeiska formen av civilisation behandlas inte slentrianmässigt som överlägsen alla andra, och vi erkänner vår historiska skuld i exploateringen av andra folk. Det har dessutom tillkommit mycket (jag tänker framförallt på den skenande miljö- och klimatkrisen) som ytterligare komplicerar situationen i världen. Ändå tycks inte bokens huvudpoäng ha gått fram i någon större utsträckning: vi är fortfarande beroende för vårt välstånd av en orättvis handelsbalans i förhållande till svagare länder – imperialismens epok har inte tagit slut utan bara bytt skepnad (när det är företagskoncerner och inte politiker som sitter på makten så blir det hela inte lika synligt).

När det gäller bokens övergripande budskap kan jag bara hålla med och säga läs den! med emfas, men det är klart att historiens facit har gjort sitt till att vissa av de mer radikala ståndpunkterna nog bör revideras (nyutgåvan är kompletterad med ett kort efterord från 2003 där författaren själv tar upp en del av de synpunkter som 2000-talets läsare säkert skulle framföra, utan tvekan ett resultat av 60-talets fortfarande lite naiva syn på till exempel en del diktaturer/diktatorer(nej inte Sovjet – de får sin beskärda del av kritiken)). Många av de tankar som En orättvis betraktelse ger upphov till är dock fortfarande minst lika aktuella som någonsin: Hur kan man värdera frihet och demokrati högre än vatten och mat för dagen? Hur demokratiska är egentligen de länder som tagit på sig uppgiften att sprida sin syn på demokrati i världen? Är våld en möjlig väg ur förtryck/är icke-våld en möjlig väg ur förtryck?

Till formen är En orättvis betraktelse en essä och ett collage av belysande citat, vittnesmål och resonerande partier, ofta med ett rikt och talande bildspråk i centrum. En självklar höjdpunkt är ”Exemplet Vandestan”, där författaren tar oss med till den fiktiva etiopiska kolonin Vandestan och på ett förkrossande sätt frilägger mekanismerna bakom koloniseringsprocessen och hur denna påverkar ett folk så att det för eller senare kommer att uppfylla alla de rasistiska fördomar som kolonisatörerna anlägger.

Det har gått fyrtiofem år. Världen är lite förändrad och mycket densamma. Det börjar bli dags att HANDLA.

Gravity’s Rainbow av Thomas Pynchon (1973)

Känslan när man för sista gången vänder blad i Gravity’s Rainbow kan enklast beskrivas som en lättnad. Äntligen är det över! Okej, tänker ni, det låter som en fruktansvärt dålig bok. Så är det förstås inte alls. Lättnaden beror istället på att denna 900-sidiga roman utsätter läsaren för en rent fysisk påfrestning. 900 sidor, tänker ni, det är mycket, men nog har vi läst tjockare böcker än så. Till skillnad från de flesta s. k. tegelstensromaner så kräver dock Gravity’s Rainbow att läsarens koncentrationsnivå ständigt är på topp, annars gör den extrema rikedomen av absurda detaljer, oväntade infall, knappt märkbara förflyttningar i tid, rum och person och avsaknaden av en väldefinierad story att boken riskerar att bli fullkomligt obegriplig. Okej, tänker ni, det låter som den vanliga modernistiska smörjan där författaren är en arrogant elitist som föraktar sin publik och gör allt han kan för att stöta bort den, det är ingenting för oss. Ni som har den attityden, ni kan gärna sluta läsa nu, men för er andra så kan jag tala om att för de läsare som vågar anstränga sig, för de som inte tycker att läsarens roll är att bli uppassad på av författaren utan förstår att det handlar om ett ömsesidigt projekt – för de som vågar anta författarens utmaning så väntar en rikligt belönande upplevelse.

Titeln Gravity’s Rainbow anspelar på den parabel raketen följer på sin färd genom atmosfären, från avfyringsplatserna på den tyskockuperade kontinenten till nedslagsplatserna, slumpmässigt konfigurerade över Storlondons yta. Det är alltså andra världskriget som rasar i bakgrunden när historien tar sin början, och de tyska V2-raketerna sprider materiell förstörelse och skräck omkring sig i lika delar. Till skillnad från de bombningar som utfördes från flygplan så dödar raketerna helt utan förvarning – människorna på marken hör dem inte komma förrän de redan träffat sitt mål. Den här känslan av att hela tiden vara tvungen att se sig över axeln, eller hålla koll på himlen, paranoian, är något som går igen genom hela romanen. Paranoian, åtminstone som den tar sig ut hos huvudpersonen Tyrone Slothrop, verkar dock i högsta grad vara befogad. Är det inte raketer som droppar från himlen så finns det alltid någon avlägsen byråkrat som har ett ont öga till dig, någon okänd koppling mellan högt uppsatta personer och ljusskygga företag som råkar involvera just dig.

Slothrop förenar romanens två centrala bilder: raketmaskinen med dess närmast mytologiska status, och den mänskliga kroppen – i synnerhet dess sexuella aspekter. Vad är raketen om inte en gigantisk erigerad penis som penetrerar var den vill och sprider ödeläggelse i sin väg? Inte konstigt att de flesta av bokens (manliga) karaktärer är så fixerade vid att antingen tillverka raketerna, lära sig förutse var nästa träff ska ske eller, när kriget är över och den tyska krigsapparaten slagits i spillror, försöka lägga beslag på den mystiska Schwarzgerät, en specialbyggd, superhemlig raket med serienumret 00000. För Slothrop handlar sökandet om honom själv, om att finna sanningen om hans egen anknytning till raketerna och till de mäktiga kemiföretag som verkar bakom kulisserna. Redan tidigt uppdagas att Slothrop som barn blivit utsatt för någon form av grymma medicinska experiment vilket fått till följd att han blir sexuellt upphetsad av raketerna, eller som det verkar, redan innan de träffat sitt mål, och han är därför värdefull för den märkliga samlingen icke så nogräknade vetenskapsmän och militära analytiker på The White Visitation. Det är tunga intressen som är inriktade på denne kåte amerikan, och följaktligen sätts mycket i rörelse när han kring krigsslutet börjar härja runt i ”Zonerna” i det ockuperade Tyskland.

Det som redan tidigare var en minst sagt fragmenterad och snurrig historia blir fullkomligt kaotiskt under Slothrops odyssé mellan Tysklands utbrända städer, hans involvering med smugglare på den spirande svarta marknaden, hans liggande med mödrar och döttrar, forna stjärnor i den nazistiska filmindustrin och 12-åriga skönheter, vistelsen på en ockuperad lyxkryssare i ett tillstånd av evig orgie, tiden som alter-egot Rocketman (komplett med cape och konisk huvudbonad) och dennes berömda knarkkupp mitt under näsorna på den samlade politiska och militära eliten från ockupationsmakterna, mötena med sovjetiske underrättelseofficeren Tchitcherine (och dennes stövlar), med Tchitcherines nemesis slash tvillingbror Enzian, ledare för en fraktion svarta afrikaner från forna tyska Sydvästafrika med en helt egen agenda, pojken Ludwig och hans försvunna lämmel Ursula, tiden förklädd till gris på grund av att han på flykt från britterna råkat bli huvudperson i en åldrig lokal ritual… och gång på gång, vid de mest oväntade tillfällen, är det någon som bryter ut i sång, som hämtat från någon på gränsen mellan töntig och absurd musikalfilm från mellankrigstidens Hollywood, men i en medvetet parodisk twist.

En tydlig litterär referens som dyker upp är William S. Burroughs Naked Lunch, mest för det kaotiska sättet att skriva och för hanteringen av droger, sex och dekadens. Där Burroughs rör sig i en egen isolerad undergroundvärld låter Pynchon i mycket högre grad denna värld bli en del av den totala världen, utan skarpa gränser att skilja dem åt. Världen i Gravity’s Rainbow är avslöjad, i sammanbrottets Tyskland står alla dörrar på vid gavel, det är så här människan, samhället och världen ser ut bakom hyckleriets sammetsskynken.

Rekommenderat soundtrack:

The Fall – The Wonderful and Frightening World of the Fall

Captain Beefheart and the Magic Band – Trout Mask Replica

Konversationerna omkring dig på valfri buss eller spårvagn

Typ Fred Astaire?

Herz aus Glas – Hjärta av glas

Werner Herzogs Herz aus glas från 1976 är utan tvekan en av de märkligaste filmer jag sett. Själva historien som berättas är ganska vag; en liten tysk by för länge sedan som är samlad kring en glashytta. Den tidigare glasmästaren har dött och tagit med sig hemligheten om det speciella rubinglaset som orten var känd för med sig i graven. Byns invånare har alla blivit mer eller mindre förtrollade av detta vackra rödskimrande glas och söker desperat efter den process som gjorde det möjligt. Samtidigt får Hias, en herde med profetiska förmågor, diverse olycksbådande syner om människornas och byns framtid.

Hias. Profet och herde.

Det dröjer en bit in i filmen innan man (dvs. jag) märker vad det är som skapar ett så främmande, på gränsen till obehagligt intryck. Skådespelarna agerar bokstavligen i sömnen! När det på DVD:ns baksidetext står att Herzog personligen hypnotiserade sina skådespelare så är det inte bara som man skulle kunna tro ett smart PR-meddelande för att etablera regissören som en auteur med excentriska metoder, det är en oerhört relevant information för att förklara den känsla filmen förmedlar. Tillsammans med ett antal märkliga visual gags, Hias profeterande, en dialog som enligt uppgift till stora delar varit ad lib samt epilogen som plötsligt förflyttar ’handlingen’ till några vindpinade fågelöar utanför Irlands atlantkust så bidrar det till att skapa en känsla av att filmen inte så mycket berättar som betyder. Frågan är vad. Jag får lite samma vibbar som av Italo Calvinos postmoderna klassiker De sammanflätade ödenas slott (1973), där en ensam man kommer till ett värdshus fullt av stumma människor som berättar sina livshistorier med hjälp av en tarotkortlek. Där är det väldigt tydligt att det inte är handlingen i sig som är det relevanta, utan vad handlingen symboliserar, och kanske inte ens på den första allegoriska nivån. Hjärta av glas vill betyda någonting, den vill säga någonting som inte riktigt låter sig sägas. Jag är inte så säker på att den lyckas, men det minsta man kan säga är att ansatsen var egensinnig, jo och underhållande.

Existentiell ångest

Vad får det lov att vara?
Existentiell ångest, tack.
Med eller utan mjölk?
Svart.
Socker?
Nej tack.
Var det bra så? Det blir tjugofem kronor.
Tar ni kort?

Man träffar så märkliga människor på bussen. Det finns en man som jag brukar se säkert en gång i veckan om inte mer, antingen åker han buss väldigt ofta eller så har vi liknande tider. Han står alltid upp, långt fram i bussen där det finns utrymme för barnvagnar och rullstolar, och håller sig i räcket. Alltid vänd utåt, med ryggen mot mittgången, så man ser inte hans ansikte när man går förbi. Då jag åker in mot staden finns han redan på bussen när jag stiger på, men när jag åker i motsatt riktning är det som att han plötsligt bara dyker upp från ingenstans: jag kanske har tittat ut genom fönstret ett tag eller varit upptagen med en bok, och när jag vänder uppmärksamheten in mot bussen igen så står han där, alltid på samma plats, som om han inte flyttat på sig alls sedan jag såg honom sist. Jag har aldrig sett honom prata med någon eller visa något som helst tecken på att han är medveten om de människor han har runt omkring sig, han bara står där och blickar ut genom bussens skitiga fönster.

Jag har faktiskt sett honom utanför bussen också, flera gånger men bara på två olika platser. Det första stället ligger två hållplatser ifrån där jag brukar stiga på. Det är en stor, rätt så ny kyrkogård. Vid flera tillfällen har jag sett honom då jag åkt förbi – det finns ett buskage mellan kyrkogården och bilvägen, ganska lågt, och där har han stått, fortfarande med ryggen vänd mot mig. Med sig har han haft ett av sina främsta attribut, en stor plastdunk som säkert rymmer femtio liter eller mer (nu uppskattar jag från minnet, stor och otymplig var den i alla fall). Den är gjord av halvgenomskinlig plast, och på botten av den brukar ett lager rödbrun lättflytande vätska lysa igenom. Det är aldrig mycket kvar.

Den andra platsen jag sett honom på ligger i andra riktningen från där jag bor, också två hållplatser bort. Där finns ingenting. I många år fick ogräset växa ohämmat. Nu har de röjt upp för att öka sikten i vägkorsningen som ramar in området, och allt som finns kvar är en brun lerig jordplätt. Med dunken i ena handen, i trasiga kortbyxor, gummistövlar och halvmeterlångt vitt skägg står han, alltid med ryggen vänd, och blickar bortåt, mot någonting bortom motorvägen och höghusen som reser sig över horisonten på andra sidan bergen.

Jag vet inte vad han söker. Men han är en återkommande gestalt i mina feberdrömmar.

Lost in Translation

Scarlett Johansson i Lost in Translation

Lost in Translation (2003) med manus och regi av Sofia Coppola. En medelålders skådespelare (Bill Murray), lätt livskrisande, i en okänd stad bland obegripliga människor. Bob Harris är i Tokyo för att spela in en reklamfilm för ett japanskt whiskeymärke. Den japanska kulturen blir en chock, han har svårt både att göra sig förstådd och att hitta en plats i denna överväldigande stad. Han fastnar i det gigantiska lyxhotellet, varifrån han överblickar myllret utifrån och ovanifrån. Han är avskuren från sin omgivning samtidigt som han flyr eller försöker lära sig att hantera sig själv, sitt liv i USA, ett 25-årigt äktenskap på tomgång och en påflugen fru som skickar mattprover över Stilla Havet med Federal Express. Både gemenskapen och ensamheten är lika outhärdliga, och han vet inte vart han ska ta vägen eller hur han ska gå vidare med sig själv och sitt liv.


På hotellet bor också Charlotte, spelad av Scarlett Johansson. Även hon blickar ut över staden från hotellrummets stora fönster, med en vägg av glas mellan sig och omgivningen. De två huvudkaraktärerna är i likartade livssituationer; Charlotte tvivlar på sitt äktenskap med den frånvarande och självupptagne fotografen hon delar hotellrum med men inte mycket mer, precis som Bob vet hon inte hur hon ska gå vidare eller vad hon vill göra med sitt liv. De två exilamerikanerna graviterar långsamt mot varandra i sin ensamhet på hotellet, men när rörelsen väl satts igång verkar den omöjlig att stoppa.

Just gestaltningen av denna centrifugala rörelse gör Coppola och skådespelarna oerhört skickligt – trots att manuset inte bjuder på några stora konflikter, några oväntade vändningar eller känsloutbrott så accelererar kärleken mellan de två motpolerna till enorma nivåer, samtidigt som man på den behärskade ytan som genom en visuell variant av Hemingways patenterade stil bara kan skymta toppen av detta isberg.

Om man bortser från känslospelet så är det kontrasterna som gör starkast intryck: kontrasten mellan människomyllret på gatan och ensamheten i skyskrapans hotellrum, mellan den neonblinkande storstaden och den meditativa tempelmiljö som Charlotte vid två tillfällen besöker, mellan de två grubblande, isolerade och melankoliska huvudpersonerna och deras hyperaktiva omgivning. Detta kontrasterande tematiseras och förstärks i filmens soundtrack, till stora delar komponerat av Kevin Shields. Sometimes av My Bloody Valentine, som dundrar igång ungefär mitt i filmen då Bob hjälper Charlotte hem i taxin efter en natt på stan som mer än något tidigare fört dem samman kommer i precis rätt ögonblick. Hela filmen kapslas in i shoegazingsoundet: det är kontrasten mellan de överväldigande gitarrerna, i ständigt förskjutande av gränsen mellan kaos och harmoni, och en lågmäld, nästan viskande sång i en enkel, lätt melankolisk melodi. Likt Bobs och Charlottes förhållande till omgivningen så är sången på ett märkligt sätt samtidigt en isolerad företeelse som hela tiden kämpar för att bryta igenom det utomstående bruset, och en del av detta brus, i samklang med det som pågår runt omkring. I Sometimes finns dessutom en ständigt stegrande överlagrad melodi eller skala som påminner om den progredierande intensitet i känslornas som diskuterats ovan – det outtröttliga klättrandet uppåt på skalan förmedlar känslan av en ökande anspänning vars uteblivna utlösning blir allt svårare att uthärda.


Sometimes - My Bloody Valentine

Palpitation

Palpitation är ett medicinskt tillstånd som innebär att man är medveten om sina egna hjärtslag. Det är också ett band som inte kunde ha valt ett bättre namn - Palpitation gör musik som är medveten om sina egna hjärtslag. Musik som känns, som är distinkt och pulserande och väldigt, väldigt vacker. Debutalbumet pryds av en bild på tre barn som springer ut i vattnet, och allt är inbäddat i ett blåaktigt dis som en tidig sommardag innan solen gått upp. Så låter också albumet: det är melankoli och lyckopop, det är hjärtskärande och oskuldsfullt, det är musik som låter sig svepas av dimman och samtidigt outtröttligt blickar ut mot horisonten, mot himlen och evigheten.

Det hörs att Palpitation är ett Luxury-band, och de står stadigt med ena foten i den svenska indietraditionen, men frågan är om de inte överträffar de flesta av sina föregångare. I flera av låtarna lyckas de nå upp till den kombination av eufori och desperation som väldigt många band siktar mot men väldigt få lyckas träffa. Den andra foten? Den står i ett blodrött pumpande hjärta.


Palpitation: In Five Years


Palpitation: I'm Happy Now (inte med på nya skivan)

Le Cygne av Charles Baudelaire



Charles Baudelaire ca 1863

 Le Cygne är en av Baudelaires Parisiska tavlor. Den ingår i Les Fleurs du Mal och skrevs 1859. En melankolisk man vandrar fram längs Paris gator, gator som efter baron von Haussmanns framfart blivit ’upprustade’ till stora, breda boulevarder, och bildar en ödslig stenöken i den tidigare så levande staden. När poeten går över Place du Carrousel tänker han på ett stycke ur Aeneiden av Vergilius: Andromake, i grekisk exil efter flykten från Troja, går med offergåvor till maken Hectors tomma grav. Han minns en annan händelse, det låg tidigare ett stort menageri i närheten och en dag råkade han se en svan, un cygne, som lyckats fly ur sin bur. Svanen är dock inte lyckligare för det, Paris gator är torra och ogästvänliga och den längtar tillbaks till den vackra sjö där den en gång fötts. Poeten ser en parallell i sin egen känsla av främlingskap och exil till både Andromake och svanen, och han konstaterar uppgivet att ”Paris change, mais rien dans ma mélancolie n’a bougé”. Han känner sig frånkopplad från verkligheten, allt han ser blir allegorier, och han har förlorat förmågan att relatera till den fysiska världen. Han får ytterligare några minnesbilder som spelas upp som filmsnuttar för honom: han ser en negress som söker Afrikas kokospalmer bortom hustaken och smogen, men precis som svanen kommer hon ingen vart utan bara trampar i gyttjan. I slutstrofen beskriver poeten hur hans själ gått i exil i en skog, där endast dessa gamla minnesbilder kan påminna honom om hur saker och ting brukade vara.


Det är tydligt att diktarjaget kopplar ihop sina känslor av melankoli och främlingskap med förlusten av ’det gamla Paris’ – det är åsynen av den nya stadsbilden som sätter igång hela kedjan av associationer och han återkopplar också till detta ständiga byggande senare i dikten. Intressant nog finns det en hel del i det han själv uttrycker som motsäger att detta skulle vara den främsta orsaken, framförallt den vers som redan citerats ovan där det klart och tydligt sägs att hans melankoli är oförändrad trots att Paris inte längre är det samma som förr. Dessutom går flera av de liknelser och allegorier han räknar upp att överföra på honom själv i ännu högre grad än vad han verkar ha tänkt sig. Det är som att det finns två skilda röster i dikten, eller rättare sagt två nivåer som säger emot varandra: det är diktarjaget som menar att det är förändringarna i staden som är skälet till hans alienation, och samtidigt finns där en underliggande röst, en röst som så att säga lägger orden i munnen på diktarjaget. Denna röst, låt oss kalla den ’diktaren’, underminerar diktarjagets åsikt och tycks peka på att det är något annat som är orsaken: istället för att det är förändrandet av staden som är problemet så är det själva det faktum att han lever i en stad som givit upphov till dessa känslor. Liksom det för svanen inte är övergången från fångenskapen i menageriet till ’fångenskapen’ i staden utan fångenskapen i sig som gör att den är olycklig, så är det själva stadslivet som fungerar som en bur för poeten (och människorna). Staden har fört människan bort från hennes naturliga miljö, och i det moderna stadslivet har hon slutat känna sig som en del av naturen och ekosystemet. Denna förlorade samhörighet med omgivningen, ett förlorat ’sense of place’, är vad som gör att poeten inte kan känna sig hemma.

Att säga att det finns en ekologisk medvetenhet i Baudelaires dikt är att dra det lite för långt, men om inte annat så tematiseras människans relation till sin omgivning. För dagens läsare, som förhoppningsvis själva kommit till någon form av insikt om hur människans syn på sin egen roll på jorden lett till enormt destruktiva konsekvenser, kan Le Cygne ändå påminna om hur denna skeva självbild hos människan inte bara skadar den natur hon inte ser sig som en del av utan också drabbar henne själv.

Im Lauf der Zeit – Med tidens gång

Im Lauf der Zeit (1976), regisserad av Wim Wenders, är en ’road movie’ om två män som slår följe på en irrande färd över den västtyska prärien eftersom ensamheten kanske, eventuellt, är lite lättare att bära tillsammans. De möts då den ene av dem, Robert Lander, i suicidal desperation kör med halsbrytande fart rätt ner i en flod. Scenen, där Lander rakryggad stiger upp genom takluckan ur sin sjunkande bil, blir en symbolisk återfödelse. I verkligheten sker pånyttfödelsen inte så drastiskt, och hela resan som företas i filmen blir ett sätt att successivt försöka realisera detta, att radera det gamla och våga skriva nytt.


Vid floden står biografreparatören Bruno Winther parkerad med sin till husbil konverterade flyttbil, och erbjudandet om lift och torra kläder blir startskottet för vad som sakta ska utveckla sig till en djup vänskap under michelingubbens beskydd. Båda männen har fastnat i sin historia och kan inte komma loss och gå vidare. Filmens utvecklingskurva rör sig mellan två Dylancitat: ”I’m walking down the highway with my suitcase in my hand” (Down the Highway) och “I’ve been double-crossed now for the very last time and now I’m finally free” (Idiot Wind), två skilda känslostämningar som bottnar i hur de lyckas förhålla sig till sitt förflutna. I början känner de ett starkt behov av att ge sig av, att börja om på nytt, och de vandrar iväg utan mål eller riktning och lyckas lägga ett fysiskt avstånd mellan sig själva och sin historia, det de flyr ifrån, men mentalt lyckas de inte komma loss och de är hela tiden nedtyngda av det som varit vilket hindrar dem från att starta om på riktigt, att komma till nya platser.

Vändningen märks väldigt tydligt och kommer efter att Robert konfronterat fadern, som han inte träffat på tiotalet år, om hur han behandlat den nu döda modern. Det är som att äntligen få andas ut efter att ha hållit andan genom hela filmen, och det är oerhört skickligt av regissören som verkligen lyckas med att föra fram hur allt blir lite lättare, lite gladare, då den stora spänning som rått inom och mellan huvudpersonerna plötsligt släpper. För första gången kan de kosta på sig ett leende, och som en symbolisk gest sätter de på sig solglasögon, inte för att på kändisars vis dölja sitt känslotillstånd bakom en cool yta, utan för att allting helt enkelt blivit lite ljusare. För Bruno kommer vändningen lite senare då de tillsammans besöker det hus han växt upp i och för länge sedan lämnat, nu övergivet och förfallet, på en liten ö mitt i Rhen, men slutsatsen blir den samma: endast genom att acceptera vårt förflutna som en del av oss kan vi lämna det bakom oss och blicka framåt. Det handlar om att besluta sig för att inte låta sitt tunga bagage hindra en från att gå vidare, samtidigt som man accepterar att detta bagage är något man för alltid har att släpa på – först då kan man bli riktigt fri.

Precis som Wenders stora mästerverk Der Himmel über Berlin är Im Lauf der Zeit en film med stora visuella kvaliteter. Det är mycket kala ytor, väggarna i biografernas maskinrum, vägarna, dagbrotten. Det svartvita fotot förstärker denna känsla av kalhet och sträcker ut den till att omfatta hela det framrusande landskapet, men även huvudpersonerna präglas av kalheten omkring dem i sin oförmåga att ge efter för de känslodjup som rör sig under deras hud. Allt detta förändras i samband med den diskuterade vändpunkten, och det är i hoppets och handlingens tecken som filmen tonar ut. ”Allt måste bli annorlunda.”

Tolvskillingsoperan på Masthuggsteatern

Jag var och såg Masthuggsteaterns tolkning av Brechts Tolvskillingsoperan. Fantastiskt bra, både välspelat och underhållande. Brecht är ju en dramatiker som verkligen vet att utnyttja teaterns möjligheter och uppsättningen på Masthuggsteatern lyckas verkligen göra något eget och lekfullt som bygger vidare på hans idéer om främmandegöring, med glimten i ögat och med återkommande komiska effekter som dock aldrig ställer sig i vägen för innehållet. Särskilt samtidsreferenserna tillför något alldeles extra och en höjdpunkt är när underhuggarna till den karismatiske rövarkungen stämmer upp i ett ”Mackie Kniven – tjala-lala-la” à la hockeykörerna på Sverigedemokraternas valvaka 2010.

Slutet får mig att tänka på Molières Tartuffe. Där Molières take on deus ex machina var direkt utformat för att kyssa Louis XIV:s rumpa riktar sig Brecht åt rakt motsatt håll. Ironin är uppenbar när drottningen i allra sista ögonblicket före hängningen benådar Mackie och erbjuder honom adelskap och livstids pension. Marxisten Brecht hade hjärtat på golvet och visste till skillnad från Molière att det inte var någon idé att hoppas på nåd uppifrån. All förändring måste komma från folket, annars fick man vänta förgäves.

Jag tänker annars att Mackie Kniven är lite av det moderna kapitalistiska samhällets svar på Tartuffe. Nu finns inte längre religionen som en ideologisk mantel att svepa sig i för alla skrupelfria opportunister, men å andra sidan behövs det inte heller. Hyckleriet har blivit förlegat när hela samhället är uppbyggt kring den oförblommerade girigheten och roffa åt sig-mentaliteten är vad som premieras över allt annat. Är det kapitalismen som gör oss till rövare eller är det för att vi alla innerst inne är rövare som kapitalismen fått sin position som övergripande samhällsideologi?

Jag borde nog säga någonting om musiken också. Som alltid hos Brecht så brister aktörerna med jämna mellanrum ut i sång, till komisk och distanserande effekt. Sånginsatserna på den aktuella föreställningen var överlag bra, lite negativt dock att det tidvis kunde vara svårt att följa med i texten på grund av scenens utformning: åskådare på båda sidor med scenen i mitten, och när skådespelarna vände sig mot den motsatta publiken blev sången lite svårare att höra. Själva låtarna, komponerade av Kurt Weill, är såklart utmärkta. Jag förstår Bob Dylan när han skriver i sin självbiografi att han blivit mycket influerad av Pirate Jennys sång, som här belönades med spontana applåder.