Döda själar av Nikolaj Gogol (1842)

Jag har vissa invändningar att framföra.

Gogols Döda själar var egentligen tänkt att omfatta tre volymer, men endast första delen hann skrivas och ges ut under hans livstid. Både titeln och det jag tidigare läst om romanen gav mig intrycket att den skulle röra sig i någon slags suggestiv skymningszon, granne med Kafka och Dostojevskij kanske, men för stora förväntningar kan som bekant vara farligt. Å andra sidan vet jag inte om min uppfattning om boken hade varit mycket annorlunda om jag mött den med ett öppnare sinne.

Tjitjikov är en lagom mystisk främling som kommer till en mindre stad på den ryska landsbygden. Han lyckas snabbt komma på god fot med stadens ämbetsmanna- och godsägarkår, han har nämligen en högt utvecklad social kompetens. Detta nyvunna förtroende utnyttjar han genom att fara runt bland godsägarna och köpa till sig så kallade döda själar – livegna bönder som avlidit men som inte avregistrerats i bokföringen och därför i statens och administrationens ögon fortfarande existerar. Efter ett tag sprids ryktet om Tjitjikovs något ljusskygga förehavanden; den aktning han vunnit försvinner lika fort som den kom och han tvingas fly i en hast.

Den suggestiva potential som finns i Tjitjikovs okända ursprung och dolda avsikter lyckas författaren helt slarva bort: huvudpartiet där han åker runt bland godsägarna är tröttsamt i sina upprepningar, och den för övrigt oerhört påträngande berättarpersonen väljer att i slutkapitlet utförligt redogöra för hela huvudpersonens bakgrund och motiv – något som spolierar de rester av mystik som ändå lyckats bibehållas. Istället för fantastik verkar författarens huvudsyfte vara att skriva satir över korruptionen och den allmänna småsintheten hos nämnda godsägare och ämbetsmän. Och visst, han lyckas med att höja sin läsares ögonbryn vid några tillfällen och även locka fram några sällsynta leenden, men det hela faller tämligen platt. Karakteristiken drar för mycket åt karikatyr och själva intrigbygget är allt för ostadigt för att orka bära satiren. Dessutom urholkas satiren ytterligare av att den egentligen aldrig ifrågasätter det som är själva grundförutsättningen för såväl det samhälle romanen verkar vilja kritisera som för dess egen handling: livegenskapen. De eventuella komiska poänger som kammas hem på att guvernören har broderi som hobby känns väldigt billiga när samtidigt köpandet och säljandet av andra människor, utan att de själva har något att säga till om, behandlas som den naturligaste sak i världen.

Oväntat besök

Trettio grader på verandan
och märkligt stark blåst för en sommardag
Skallrande fönster och obehag
En förort som lugnt håller andan

Men ingen är hemma i huset
Citronerna vilar i sockerlag
och sjöfåglar anar ett nederlag
De flyr mot det nalkande ljuset

Åskfronten bryts med ett dån
då måsarnas små siluetter
försvinner i upplyst ozon

Med bländande ljus, piruetter,
vad hälsar en nyligen återvänd son?
Två bortslängda marionetter.