torsdag 19 juli 2012

Från påstådda höjdmetrar


I grund och botten bottenlöst hål är grundlöst ogrundat sammansvärjning att det är helt och hållet par chance par excellence som vi börjar vi började närma oss målet för dagen och daglönaren närmar sig löning under löven barrskogen dammar så torrt på vintern inga fåglar de flyger långt bort på sina översnöade vingar som duger för vidsträckta slätter och palmlösa stränder vindpinade tallar och grannskap så grannt så i gryningsljuset laddar vi upp med buller och motorljud genomkorsar på safari genom hörselgångar tinninglober katakomber under marken droppar droppstenar ner från taket ett dåligt ställe att sova på spendera natten man tager vad man haver som den ene sa till den andre under tredjedelen av en tankesträcka tankesträcket sträcker sig ut mot horisonten men i motsatt riktning griper fartvinden tag i mina otvättade hårtesar det är så svårt att få tag på rent vatten och raklödder skum vi är scum och potatis hittar man ibland oftast möglig i soptunnor med lock som skramlar potatispesten var naturligtvis en pina potatisen vaccinet och polion men polisen har ingenting på oss emot oss och gränspoliser tulltjänstemän tryffelhundar trycker sina näsborrar mot allmänna platser sällan är påtagligt letar oss in genom vener artärer och hjärtklaffar tricuspidalis och valva mitralis mitrailletter paljetter i händerna på moderlösa felmarginaler och vägglöss från alla väggens hörn kryper klibbar och kliar cockroaches scum är det bästa jag vet kom och ta mig då urvattnad påtaglig ensamhet samtycke överspelad atmosfär genom nålsögat öglar sig fem elefanter på tråden den röda men håll dig till vandrade genom ett ödelagt land kontinenter av taggtrådar utdragna skelande passprototyper skelettdelar delar en dagdröm i kvällsdimman gömmer sig ovanför hjulet på lastbilen kontinentalt om europa finns friheten i en svart plastsäck vi lämnar vi flyr längs med törstande motorvägrenar i flytande form efter fasta som smärtstillar åter till saken som tynger ner lasset av kläder och skinn som passerar så hopptanslöst nära en andedräkt nära en vid ocean något är oss i hälarna klänger och drar oss mot marken sköt ner oss från påstådda höjdmetrar står där och svajar vem är du vem är du vem är du vem är du vem är du vem är du vem är du vem är Du?

fredag 6 juli 2012

Gatan


Flickan gick på gatan, och gatan var mycket lång.
Hon vandrade och vandrade som solen har sin gång,
men höghusen var skynken, som dolde hennes väg
för ljuset, de såg ned på hennes allvarsamma steg,
                och tycktes stå i vägen för varje tänkbart mål.
Hon hade inga tankar, hennes framtid var ett hål
som inte ville fyllas, det ökade sitt fång,
och allt hon kunde göra var att sjunga samma sång
                för asfalten och teglet, som en gång i den skog
hon lämnat allt det levande, att varje tonfall dog
i tystnad mot sterila, och smutsade med kol,
gatstenar, fasader som i avgrunden ett vrål.
                Ingen kom att lyssna, men mången var den man
som öppenhjärtligt närmade sig, sade ”Tag min hand,
jag följer dig på vägen, en bit, sen vet du nog
vad sällskapet var värt”, och många händer flickan tog.
                Dock ingen av dem märkte, i djupet svart som sot,
det avgrundshål som växte, gröptes framför hennes fot
ur gatan, och blev större, ju oftare det land
som utgör ensamheten blev beträtt av en annan.
                Hur kom det sig att flickan, så allvarsam och rak
i ryggen kunde fortsätta och aldrig såg tillbaks
på det hon hade lämnat? Var hemlängtan ett hot?
Vad fick henne att vandra på när hålet blev för stort,
                så lockande dess mörker, att tystnad sjunka ner
i evighetens trygga famn och aldrig synas mer?
I klänningsfållen insydd ett minnes skarpa smak,
tre slätryggade snäckskal; så får tomheten ett tak.
                Flickan gick på gatan, och gatan var mycket lång.