söndag 22 januari 2012

Snörök, tungandad


Det lyser i en vindskupa på andra sidan gatan
skratt faller ner på trottoaren som vissna löv
När det når ända ner har det sönderfallit
i små partiklar som beslöjar marken, tunt

Klara kyrka är en istapp i mitt öga
någon skjuter över fjärden, det är vinter

Fönstret är dåligt isolerat
Samtidigt, i en annan del av livet
sänker sig mörkret över staden
Mitt hjärta är dåligt isolerat

Jag rosslar, harklar mig
hostar upp dammet från gatan
Det är vinter

lördag 7 januari 2012

Frisk luft

I
Tjernobylolyckans omfattning är ännu omtvistad
radioaktiva nedfall i våra sjöar
grått regn

hur många barn föddes sjuka?
hur många dog utan orsak?
höghusen står kvar som skeppsvrak
orörliga

en vårdag blir aldrig densamma


II
det var i den tid då snödropparna tittade fram i rabatten
och gav den bruna kalla jorden en inramning av grönt
som beslutet att förskjuta allt materiellt fattades
”hädanefter, min son, skall vi leva på vackra ord och höga tankar”,
sade far och tände högtidligt eld på skafferiet. Han satte sig
på marken, rak i ryggen, och började filosofera
alltmedan regnet föll och grannarna skockades kring honom

vi är på ett skepp som lutar
och däcket lutar åt andra hållet
fastsurrade vid relingen ser vi vågorna slå mot skrovet
hårdare –

”men är han inte riktigt klok?” ”nej den här gången har han faktiskt
gått för långt, han riskerar ju att bränna upp hela kvarteret”
den allmänna uppfattningen var av sådan art att far lades in på hospitalet med hopp om ett snart
tillfrisknande
jag följde med