Den näst sista sången.

Det är natt igen, och vi faller

(du känner igen det så väl)

alla sånger säger samma sak

det är natt, igen.

Det här är den näst sista sången

sen får vi se

Mannen med pappersmuggen

krymper på en toalett

och försvinner bland smutsiga filtar

Kvinnan med tårarna

har slutat gråta

men hoppas på evig sömn

Pojken och stjärnorna viskar små ramsor

om kometernas lysande svansar

Och höghusen står där som mörka stegar

lutade mot molnen.

Det här är den näst sista sången

det är natt och ingen vill prata.

Törnrosa gav bort sina smycken

de tjänade ingenting till

Och klockorna tickar förfärligt högt

när blunda är allt du vill…

Det här är den näst sista versen,

den näst sista natten är här.

et in Arcadia

Under mitt skrivbordsfönster ligger en lekplats

Pyttesmå människor rumlar i snön,

Små astronauter i lysande dräkter

Dagisets gård är deras Arkadien

Där är ett skepp som tar oss till Danmark!

Jag är kaptenen och du är en blåval –

Dagisstaketet är inte ett hinder,

Vi seglar bara rakt igenom.

Men jag är ingen blåval

Och deadline är på torsdag

När jag åter tittar upp

Är ingenting kvar

Köld

I.
Nu skulle det sitta fint med en stor kopp te
Säg det till mannen på gatan
För jag fryser
och har ingenstans att gå

Människorna vill vara snälla
men det är svårt att ge
Enklare att titta bort
Jag förstår dem

II.
Månen fäller en tår
över oss frusna
Den är ett isflak som brutit sig loss ur en kall ocean,
vi blev kvar

Kvar här nere
Utlämnade åt varandra
Omsorg är svårt
Kölden hård.

Återsken

Biografmaskinisten slumrar, filmen rullar
Det är tomt i salongen
Lite kvarlämnat skräp blånar i återskenet
Sätena slumrar

Handlingen är ett mysterium
En obestämd matris för verkligheten
Som en galge för en halshuggen man
Det är tomt i salongen.

En man närmar sig prövande
Stirrar in i linsen
Ut genom projektorn
Spejar bistert över de tomma raderna
Talar, ingen hör

Läpparna rör sig i takt med orden
Orden rör sig långsamt framåt
Ut från duken

Så öppnas en dörr
Ljus strömmar in
Mysteriet bleknar
Maskinisten vaknar med en suck

Framtidstro

Yta: tom
Golv, rent
Fönster: öppna
Stängda, klara
Raka: kala
Vita väggar

Och in kommer livet, en vindpust
dofter, frukt och blomblad
fyller upp rummet, förväntan
framtid

Något surrar statiskt
det är tiden
Någon ler stramt och
går långsamt härifrån

ett åsknedslag drabbar
rymden spänns
slappnar av

Här ska jag bo.