Månbåten lägger till utanför mitt fönster
havet är stilla och svart
jag lyssnar en minut men ingen kommer
så stiger jag ombord
först går färden över staden
långt ner i djupet syns koraller
bleka ljus från sjöfolkets lyktor
flämtar efter syre
dolska ärenden uträttas
nere på bottnen
avtal förhandlas och bryts
älskande skiljs eller följs åt längs strömmen
men vi seglar vidare uppåt i natten
sjöfåglar flyger så tyst när de drömmer
om främmande länder och söderhavsljus
de låter sin längtan leda dem rätt
ett sillstim glittrar under ytan
gnistregn av samordnad rörelse
och havsgudar spänner våra segel
en poet glider förbi med utspända vingar och uppspärrade ögon
girar runt masten men skyndar sen bort
såg något ljusna i fjärran
och vi följer efter jag och min farkost
vidareee
i de övre luftlagren är det alldeles
tyst här är ingen
vi passerar ut genom ett hål i ozonlagret
sicksackar fram
tar sikte på en fixstjärna kall som en nålspets
martyr i mörka universum
månbåten är inte gjord av vax
men vi väjer ändå för alla heta himlakroppar
och kometer som kastas mot oss
av förskräckliga barn
en gedigen konstruktion
denna drömda månskensslup
men en kollision vore slutet för oss båda
ur etern slår bränningar upp mot vårt skrov
tysta och lyssnar till ursinnigheten
det kosmiska skeendets ursprungsidé
som vaggar mig drivande eka till sömns.
