Koltrasten

Jag tänker på koltrastens lysande ögon,

dess ebenholtsvingar och rymliga hjärta

att pumpa runt spirande livsglädje, längtan

förväntan och hoppfullhet genom det späda

Jag tänker på vårdagen, mojnad och klarblå,

i boet av kvistar, kristallskärvor, molntussar,

värme, då vingar är starka att bära

det späda och kastar sig ensam i frihet

I luften, jag tänker på färden mot evighet,

jungfruflykt genom en tunn atmosfär

över det lovade lockande landet

vars skönhet kan ägas av den som förmår!

Men ack! allt det drömda, jag tänker på tårarna

bittra och klara som fuktar det späda

då drömsömn är över och kolflagor sticker

i synen på trastflykting bryskt vaknad upp

Håliga stammar som pekar mot himlen

är rör från en underjord stinkande mörk

vad tänker du på, lilla koltrast, när jorden

vänds ut och in över kraftverkens tak?

Vad tänkte du, nära som vitögat döden,

när flygpaus på asfaltsserpentin bryts upp

av dunkande dånande dieseldrabanten?

trastfjädrar tilltufsas, flygdrömmar töms på luft

Jag tänker på trasthanken, koltrasan späda

med nyvunnet missmod, förundran förstörd,

som uppflugen utmattad tröstlös ser falla

och fräsande träffa ett kraftledningsnät

Tårarna, tårarna, tjänar de någon?

vittnen till brott mot den värld som var vår

saltade, bortsmälta drömmar i droppform

att gråta är smärtsamt, att sluta är svårt

Jag tänker på vinden som tröstar försiktigt,

utan att lova, utan att be

den smeker med varsamhet kraftledningsstolparnas

mollstämda strängar, som svänger med grace

Elkablarna resonerar harmoniskt,

vinande som i ett öde palats,

och koltrasten lyssnar genom sin smärta,

lyssnar och minns lite mindre allt ont

Tonerna tänder en gnista av motstånd

i djupaste kolschaktets mörkaste vrå

som trots allt det svarta och smutsiga runt om,

ger från sig ett famlande, trevande ljus

För djupt ner i schaktet bor viljan att skapa,

att vidga det vakna med delar av drömmen

sotfågeln börjar så visslande härma

med små melodier från minnet, vindens sus.

Koltrasten sjunger och sakta förändras

det landskap som förr legat öde och grått

då småfåglar, rådjur och tjänstemän samlas

vid kraftstolpens fot och sakta fylls med hopp.

I fängelset

Jag lägger mig ner i det fuktiga gräset

vid foten av muren mot världen.

Här är det svalt och skugga.

På min sida muren är livet en låda,

en låda med fuktig betong.

Det är sommar och vinter i fängelset.

Jag lägger mig ner i det fuktiga gräset,

i skuggan av muren mot livet.

På andra sidan blåser vindar,

på andra sidan muren

finns ingen mur.

Det är måndag och torsdag i fängelset.

                             *

Jag sätter mig upp i det fuktiga gräset

mina kläder har fuktiga fläckar

jag lutar mig bakåt mot muren.

På min sida livet finns ingen mur,

bara ett obekvämt ryggstöd.

Det är fridfullt och stilla i fängelset.