Charles Baudelaire: Le spleen de Paris (1869)




Gustave Moreau - Galatée (1881)

 Baudelaires andra stora diktsamling, Le spleen de Paris, samlar femtio poetiska prosastycken där den melankoliske storstadsflanörens perspektiv på sin omvärld står i centrum. Denne ständige betraktare äger visserligen en skarp blick, men den är färgad av hans egen melankoli, hans spleen; en känsla av att vara distanserad från sig själv liksom från sina medmänniskor, och det dubbla behovet av att samtidigt konservera och överbrygga detta avstånd till världen.

I en av de vackraste dikterna, ”Anywhere out of the world”, liknas livet vid ett sjukhus där varje patient ständigt vill byta säng, eftersom de alla tror att det är bättre någon annan stans än där de själva befinner sig – en vision som avslutas med poetens konstaterande att det inte spelar någon roll var han befinner sig så länge det är bortom den här världen. Otillfredsställdheten med livets realiteter är givetvis ohållbar i längden, och jag tror att man kan läsa poetens iakttagande av det samtida storstadslivet – hans uppgående i massan som det beskrivs i ”Les foules” – som ett uttryck för en längtan att lära känna verkligheten. Om så är fallet är det dock dömt att misslyckas eftersom det är andras verkligheter, andras liv, som han försöker nå fram till. Ständigt detta oåtkomliga, detta ’bortom’, alltså. Fascinationen för det utomvärldsliga får även mer direkta uttryck i många av dikterna, ofta med mystiska eller mytologiska motiv med morbid underton. Som bäst blir Baudelaire när han låter den romantiska visionen och det moderna livet mötas.

Le spleen de Paris är i många avseenden en nära följeslagare till Les fleurs du mal, det är samma teman och motiv som varieras och tillsammans bildar samlingarna en detaljerad karta över Baudelaires tankevärld. Till formen förhåller sig dock dikterna i den förra till de i den senare ungefär som ett foto till en målning. I Les fleurs de mal vittnar varje penseldrag om författarens hand, medan Le spleen de Paris snarare visar prov på författarens konstfärdiga utnyttjande av det ljus som naturen tillhandahåller.

La vie singulière

Jag tänker på dig, lilla alpbäck.
Hela vintern har du vilat i den trygga glaciären,
kurat ihop under täcket av snö och is
och lyssnat på kalla vindars vinande mellan bergssidorna.
Nu, när den strålande vårsolen
återkallar alla de stackare som tvingats tillbringa månader
i ensamhet till livet,
vaknar du med bultande hjärta.
Oron över att ha tagit fel på datum
gör att du först bara försiktigt vågar smyga fram ur ismassan.
Små droppar bildar pölar
som sprider ett överjordiskt skimmer över glaciären,
men allt verkar vara i sin ordning
och efter en viss tvekan tar du mod till dig,
du drar ett djupt andetag av skälvande luft
och kastar dig ut!

Du kastar dig ut och världen ligger framför dig och under dig,
du rusar fram över sluttningar med yrvaket spirande grönska,
du hoppar på ett ben från klippblock till klippblock och sten till sten,
du skvätter och plaskar och brusar som en riktig fors.

När landskapet blir flackare minskar du farten och försöker insupa omgivningarna.
I maklig takt glider du förbi
vingårdar med rankorna i vindlande formationer över sluttningarna,
dungar med friska lövträd
utkastade bland vajande vetefält,
en herrgård i bländvit sten
och blåmålade fönsterluckor,
en allé av ståtliga almar.

Allt detta ser du,
lilla alpbäck som nu vuxit till en godmodig å.
Du ser allt, men så fort du upptäckt något vackert
något nytt och underbart som du vill dröja dig kvar vid för att kika närmare på
så måste du ändå ohjälpligt vidare,
framåt, nedåt.
Trots att nya upplevelser väntar bakom varje krök
blir du allt mer uppgiven över ditt öde;
över att aldrig kunna fånga dessa ögonblick
utan ständigt vara dömd till att se dem försvinna bakom dig.

Det öppna landskapet ersätts av
allt tätare bebyggelse
men de ständigt växlande intrycken har blivit för mycket för dig,
min vän.
Du lyckas inte längre hålla isär dem från varandra,
allt glider ihop i en organisk suddighet.
Färgklickar
som tidigare skänkte liv åt landskapet
sammanblandas till grådaskig oigenkännlighet.
Allt som finns kvar är framåtrörelsen,
men det som börjat som ett hoppfullt steg ut i friheten
är nu på sin höjd en vana,
en vana som blivit allt svårare att uthärda.

Den statiska gravitationen lämnar inga böner hörda.

Lilla alpbäck,
nu när du
till slut för alltid försvinner ner i Medelhavet
har du för länge sedan förlorat allt hopp
och den stora utspädningen kommer som en befrielse.

Le père Goriot – Honoré de Balzac (1834)

En ensamstående far älskar sina tv döttrar över allt annat i världen. Hela den förmögenhet han arbetat ihop som köpman i pastabranschen under åren efter revolutionen skänker han till sina döttrar i hemgift för att de ska kunna gift in sig i den sociala noblessen. Själv blir han dock inte insläppt i de distingerade kretsarna, och gradvis förlorar han kontakten med döttrarna som allt mer sällan låter honom besöka dem. Den passionerade faderskärleken mår inte så bra av detta och börjar allt mer vackla på gränsen till en sjuklig besatthet. De enda tillfällena då döttrarna visar sin fader någon tillgivenhet – eller över huvud taget någon uppmärksamhet – är när de själva hamnar i ekonomiska svårigheter, och Goriot, som trots allt behållit en liten pension och ett rum på madame Vauquers slitna pensionat, har snart pantsatt allt han äger och skuldsatt sig hos ockrare för sina döttrars skull. Han lyckas ändå inte köpa sig till sina döttrars hjärtan, och det sublima provet på deras egoism kommer när Goriot utblottad ligger för döden.

Det finns ett annat, och minst lika viktigt, spår i Le pere Goriot som följer den som trots titeln mest liknar verkets huvudperson, Eugène Rastignac. Som medboende hos mme Vauquer deltar han till en början i den allmänna mobbningen mot den lite löjlige och inte så talföre Goriot, men förenas sedan med honom över det gemensamma intresse som utgörs av Goriots döttrar. Det är i slutändan deras relation som framstår som den ”sannaste” i romanen; till skillnad från döttrarna vakar Rastignac hos honom under sjukdomstiden. Rastignac är den unge, naive och oförstörde studenten som introduceras i det högaristokratiska Paris och blir förförd av den flärdfulla livsstilen, samtidigt som han är smärtsamt medveten om sina egna ekonomiska förutsättningar. Han lyckas ändå få in en fot och blir la baronne Nucingens (dvs. den ena av Goriots döttrar) kärleksintresse. Dubbelexponeringen av societetslivet och den hjärtlösa behandlingen av Goriot presenterar dock ett olösligt dilemma för Rastignac.

Den tredje huvudkomponenten utgörs av Vautrin. Han har genomskådat den ”civiliserade” världen och sett dess ihålighet långt innan Rastignac fått uppleva samma sak. För Vautrin är enda möjligheten att arbeta utanför samhällets råmärken; han sätter sig på tvärs mot systemet och vägrar delta i dess falska spel, men det får också konsekvenser för honom själv: samhället tolererar inte dem som vägrar att anpassa sig. Vautrin blir angiven av ytterligare en annan pensionatsgäst och sänds tillbaka till straffkolonin där han gått under namnet Trompe-le-mort.

Det är en dyster skildring av samhället och den enskildes möjligheter till oberoende som Balzac ger oss. de sista styckena lämnar dock ett visst utrymme till hopp när Rastignac, trots allt det han upplevt och själv varit med om, bestämmer sig för att inte ge upp utan spela enligt reglerna så långt det går samtidigt som han försöker överlista dem. Litteraturkritikern György Lukàcs för fram Balzac som exempel på hur han menar att en marxistisk litteratur bör se ut (även om Balzac själv inte stod för den typen av värderingar). Jag måste säga att Lukàcs har en poäng: som förhoppningsvis framgått av min resumé skildrar Balzac väldigt skickligt samhällssystemets inverkan på den enskilda människan, hur kapitalismen och den sociala pressen att leva upp till ett onåbart framgångsideal bryter ner människornas empati och omöjliggör en verklig humanism. Något som tillhör Le pere Goriots största tillgångar är den smidighet med vilken Balzac rör sig mellan vitt skilda samhällsklasser. Ett exempel på hans lyhördhet gäller skildringen av den kollektiva grupp av studenter och lägre medelklassmänniskor som utgör abonnenterna på mme Vauquers servering. Med tvära kast, ordlekar och slang fångas den familjära och skämtsamma man kanske inte så bildade stämningen. Det skapas en speciell jargong som återkommer varje gång gruppen tar plats i berättelsen.

Särskilt Rastignac får mig att tänka mycket på Dickens, hans klassresa och utveckling från naivitet till en större grad av mognad påminner om sådana karaktärer som David Copperfield och Pip i Great Expectations. Liksom hos Dickens är karaktärerna hos Balzac i många fall typer; Goriot själv är det främsta exemplet på hur en enda karaktärsegenskap tillåts dominera en person totalt. Nu ska inte detta i Balzacs fall ses som någon oförmåga att göra sina karaktärer ”levande” (med de materiella förutsättningar som ges av papper & bläck torde detta i och för sig vara en oförmåga han delar med samtliga författarkollegor), nej, typerna är en oersättbar del av verket och av sättet att skriva. Samtidigt underminerar Balzac detta skrivsätt genom att den extrema passionen i Goriots enkelspårighet påminner om den icke-sammansatta människans omöjlighet i verkliga livet. Mina damer och herrar, detta är fiktion.

Mitt bestående intryck av Le pere Goriot blir vilken fantastisk berättare Balzac ändå är. Hans språk kanske inte är särskilt poetiskt, men desto mer effektivt, och med små medel lyckas han förmedla stämningar, miljöer och känslor. Berättarens närvaro är som en trygg famn att krypa upp i, men då historien så kräver avlägsnar han sig för att låta spela upp den i fred. Berättelsen är klassiskt, nästan dramatiskt, disponerad, men det blir aldrig konstlat utan meningar och stycken följer på varandra i ett kontinuerligt men inte monotont flöde, vilket trots allt är svårt att lyckas med.

Döda själar av Nikolaj Gogol (1842)

Jag har vissa invändningar att framföra.

Gogols Döda själar var egentligen tänkt att omfatta tre volymer, men endast första delen hann skrivas och ges ut under hans livstid. Både titeln och det jag tidigare läst om romanen gav mig intrycket att den skulle röra sig i någon slags suggestiv skymningszon, granne med Kafka och Dostojevskij kanske, men för stora förväntningar kan som bekant vara farligt. Å andra sidan vet jag inte om min uppfattning om boken hade varit mycket annorlunda om jag mött den med ett öppnare sinne.

Tjitjikov är en lagom mystisk främling som kommer till en mindre stad på den ryska landsbygden. Han lyckas snabbt komma på god fot med stadens ämbetsmanna- och godsägarkår, han har nämligen en högt utvecklad social kompetens. Detta nyvunna förtroende utnyttjar han genom att fara runt bland godsägarna och köpa till sig så kallade döda själar – livegna bönder som avlidit men som inte avregistrerats i bokföringen och därför i statens och administrationens ögon fortfarande existerar. Efter ett tag sprids ryktet om Tjitjikovs något ljusskygga förehavanden; den aktning han vunnit försvinner lika fort som den kom och han tvingas fly i en hast.

Den suggestiva potential som finns i Tjitjikovs okända ursprung och dolda avsikter lyckas författaren helt slarva bort: huvudpartiet där han åker runt bland godsägarna är tröttsamt i sina upprepningar, och den för övrigt oerhört påträngande berättarpersonen väljer att i slutkapitlet utförligt redogöra för hela huvudpersonens bakgrund och motiv – något som spolierar de rester av mystik som ändå lyckats bibehållas. Istället för fantastik verkar författarens huvudsyfte vara att skriva satir över korruptionen och den allmänna småsintheten hos nämnda godsägare och ämbetsmän. Och visst, han lyckas med att höja sin läsares ögonbryn vid några tillfällen och även locka fram några sällsynta leenden, men det hela faller tämligen platt. Karakteristiken drar för mycket åt karikatyr och själva intrigbygget är allt för ostadigt för att orka bära satiren. Dessutom urholkas satiren ytterligare av att den egentligen aldrig ifrågasätter det som är själva grundförutsättningen för såväl det samhälle romanen verkar vilja kritisera som för dess egen handling: livegenskapen. De eventuella komiska poänger som kammas hem på att guvernören har broderi som hobby känns väldigt billiga när samtidigt köpandet och säljandet av andra människor, utan att de själva har något att säga till om, behandlas som den naturligaste sak i världen.

Oväntat besök

Trettio grader på verandan
och märkligt stark blåst för en sommardag
Skallrande fönster och obehag
En förort som lugnt håller andan

Men ingen är hemma i huset
Citronerna vilar i sockerlag
och sjöfåglar anar ett nederlag
De flyr mot det nalkande ljuset

Åskfronten bryts med ett dån
då måsarnas små siluetter
försvinner i upplyst ozon

Med bländande ljus, piruetter,
vad hälsar en nyligen återvänd son?
Två bortslängda marionetter.

Kubistisk pastoral

Tragus svalgkomplex skiftar i skymningen
Trevande trevnad fryser du?
Plastiska leenden piercar mitt hjärta
Strålar av kantstött emalj

Under eken under eken under eken
Ett annat samtal, en annan matsal
Orden läcker, inte till
Vassasavali vassili saliv

Minns du när vi
Ja så länge du och
Det var bara ett
för alltid

Lipsticka saltkross i trädgården
Slaskrosor, träckrosor, törntrosor
Maskgrus skiner igenom
Imorgon är en annan morgondag.

The Bell Jar – Sylvia Plath (1963)

Sylvia Plath är en av dessa konstnärer där myten som omger personen hotar att överskugga verket. Att inte läsa The Bell Jar som en lätt maskerad skildring av författaren själv är omöjligt, men boken är så mycket mer än ett tragiskt vittnesmål och bidrag till mytbildningen. The Bell Jar är litteratur som är angelägen.

Vi följer Esther Greenwood, från livet som toppresterande ung stipendiat och i det gradvisa fallet ner i en djup depression, till tiden på hospitalet och till slut ett relativt tillfrisknande. Och vi kommer så nära, så otroligt smärtsamt nära. Det ryms så oerhört mycket i den här trots allt ganska vanliga historien, ung flicka med press från omgivningen och från sig själv, duktig i skolan men lyckas inte hantera mötet med vuxenlivet, allt blir för tungt, ingenting är längre värt någonting och allra minst hon själv… Det är en mörk historia, men det finns ett slags allmängiltighet i den som gör den uthärdlig, ja angelägen. Så här är det att vara ung, att vara kvinna. Så här är det att förlora hoppet. Men någonstans finns ändå en möjlig väg framåt, en liten gnutta ljus i tunneln – tillslut så lyckas Esther ändå lyfta på glaskupan. Det gick, i boken.

Det märks ibland att Sylvia Plath är poet, även om språket i huvudsak är vardagsnära och direkt. Vissa enskilda scener blixtrar till i skönhet, som slutet på kapitel nio. Det är sista natten av New York-vistelsen (Esther är under första halvan av boken praktikant på en modetidning tillsammans med några andra flickor, de bor på hotell och går på en massa bjud-fester och andra tillställningar), som inte blivit särskilt lyckad, Esther har nyss kommit hem från en fest där hon blivit misshandlad av en kvinnohatare, hon är trött på det ytliga modelivet och har börjat visa de första tecknen på emotionell avtrubbning. Tidigt på morgonen smyger hon sig upp på hotellets tak, sätter sig och dinglar på kanten och låter alla sina kläder (som hon fått av modemänniskorna och är vackra och dyra) tyst segla ut över Manhattan. Det är hisnande vackert.