« Depuis toujours, sur la terre sèche, raclée jusqu’à l’os, de ce pays démesuré, quelques hommes cheminaient sans trève, qui ne possédaient rien mais ne servaient personne, seigneurs misérables et libres d’un étrange royaume » (s. 27)
L’exil et le royaume samlar sex noveller där huvudpersonerna på olika vägar försöker nå fram till detta underliga kungarike. Gemensamt är upproret – för Camus (om jag har förstått honom rätt) är upproret det enda möjliga medlet för människan att uppnå frihet med eftersom hon i sitt grundtillstånd är fånge under fakticiteten, eller livets absurda realitet. Bara den som vägrar acceptera sakernas tillstånd kan göra sig fri, men denna frihet innebär inte någon automatisk lycka: lika troligt är att den utgörs av en smärtsam kollision.
I ”La femme adultère”, den inledande berättelsen varifrån citatet ovan hämtats, är huvudpersonen en medelålders kvinna som lever för lyckan av att vara behövd av sin man, trots ett ganska dött äktenskap. Hon följer med som sällskap på en säljresa (mannen är tyghandlare) men vantrivs i det karga algeriska inlandet. Camus leker med läsarens förväntningar då Janines akt av uppror är betydligt mindre dramatisk än vad titeln förespeglar; hon är otrogen endast i filosofisk mening.
Det finns flera detaljer i denna novell som gör att jag kopplar ihop den med Zolas Thérèse Raquin (och även en parallellitet när det gäller förutsättningarna, som det döda äktenskapet). Om Zola delar synen på människan som ofri är han betydligt mer pessimistisk än Camus när det gäller möjligheten till uppror: Thérèse Raquins upprorshandling leder bara in i en ännu mer accelererande ofrihet. Skillnaden gentemot Janine är att Thérèses otrogenhet och det efterföljande mordet på maken inte är resultat av en självständig viljehandling utan tvärtemot ett resignerande inför omständigheterna. När Janine tyst lämnar sin make kvar i sängen för att ensam smyga ut i den sahariska natten visar Camus att det motsatta mot Zolas vision inte bara är möjligt: att frångå tidens förutbestämda gång är, trots sina icke entydiga konsekvenser, en nödvändighet för den människa som inte vill gå under.
På väg mot frihetens kungarike möter vi förutom Janine även en grupp strejkande arbetare som då strejken avbryts istället upphör med att tala, en skolföreståndare i en avlägsen by som släpper fri den morddömde arabiske man som han satts att vakta, och en ingenjör på uppdrag i Brasilien som hjälper en inhemsk man att hålla ett löfte till gud. Exilen är som framgår av samlingens titel ett andra övergripande tema, men ett tema som är svårare att sätta fingret på. Visserligen befinner sig flera av protagonisterna i främmande land, men detta är inte aktuellt i alla novellerna. Jag förstår istället exilen som ett tillstånd den potentielle upprorsmakaren måste försätta sig i, en sorts främmandegöring av omvärlden som är nödvändig för ifrågasättandet av densamma och följaktligen en förutsättning för att kunna uppnå frihet. Exilen innebär ett avbrott för den oreflekterade självklarheten i tillvaron och kan hjälpa subjektet att få distans såväl till sin omvärld som till sig själv.
Nu kanske den här texten förmedlar intrycket att Camus skriver tung litteratur vars enda värde är det filosofiska innehållet, men så är inte alls fallet.
L’exil et le royaume är njutbar i minst lika hög grad för sitt transparenta och konkreta språk, liksom för den uppriktiga människokärlek som lyser igenom i skildringen av karaktärerna.
