Lo

Vad vill du mig, mörka skugga?

– Vandra i dina spår

och följa dig vart du går

tills skymningen faller och natten tar oss båda.

Du vänder dig om i gatlyktans kon

av flackande skuggor, och ser

två öron försvinna i ögonvrån,

en padda ta trevande steg,

hustaken byta riktning

och molnen rycka på axlarna.

Vad vill du, bleka främling?

Vad vill du mig, vill du mig, vill du mig?

– Vandra i dina spår

och följa dig vart du går,

men mest av allt så vill jag

att du ska se mig och förstå.

Vi vänder oss om på gatstenens tron

och spejar över ryggstödets kant

mot en urtvättad horisont.

Vad är det som flyr vår blick?

Ett ensamt spår,

ett gapande sår i snön.

Du är lika tyst som jag.

En liten minut mellan bussar och tåg,

när allt är stad och nyfallen snö

och luften långsamt andas ut

avgaserna ur sin asfaltslunga

vänder hon om

vänder han sig om.

Två tofsar försvinner

i ögonvrån.

Kvartalsredovisning/slutrapport

Fyra röda överkörda drömmar i ett land av second hand och sertralinbehandlad längtan

Ta min hand vi faller fritt och utan gummiband som hindrar böj på knäna dämpar smällen när vi landar i ett duvslag utan öppningar mot världen men där fåglarna i alla fall får välja vilken sittpinne att använda som stöd då de i evigheter mäter sina fjädrars glans och täthet mot ett anat ideal som trycker ner oss och förföljer oss till döden

Du skall icke vara missunnsam du älskar väl din nästa för i denna värld är alla mänskor lika svarta vita det gör ingen skillnad allt är bara bra vi har det bra här under taket är det torrt men ack så trångt och jag förstår så väl att du är blöt och frusen men tyvärr är livet orättvist ibland ja ta min hand och en kopp fairtradekaffe be en bön att allt blir bättre sen i himmelen där alla dom som har förtjänat det får vila men i nuläget så bör vi tänka på vår konjunktur

I ur och skur i moll och dur i nöd och lustfylld friluftstur så är vi bröder systrar djur i samma bur och denna mur är endast till för våran sammanhållnings skull men vill du in så får du fan i mig se till att sitta still i båten annars slår den runt du kan ju inte bara sitta där och slappa efter allt vi gjort för dig och vi har trapphusgolv att skura hus att mura ta min hand och ge ett öga för en tand för här är alla goda grannar bakom häckar av betong

Impasse!

Men störst av allt är känslan av att inte vara ensam med sin ensamhet du vet vi börjar om när allt är över och i samma gamla spår från höst till vår du står med fötterna i dagglimrande gräs och säger läs mig med en tår i ögonvrån för du behöver mig jag vet jag har försökt så många gånger dina tår är ganska vita men de går i samma spår i samma spår i samma upptrampade dikesren vi gått så många gånger genom åren

Kanske skönjer du där borta dessa blodiga kadaver fyra överkörda kråkor på en trist lit-de-parade.

Persepolis (2008)

Filmen Persepolis, som bygger på Marjane Satrapis självbiografiska bande dessiné, är en underbart vackert i svart-vitt stiliserad berättelse om att växa upp. Det är också ett stycke samtidshistoria ur iranskt perspektiv, en humoristisk spegling av västeuropeisk ungdoms- och samtidskultur, ett vittnesmål om den postmoderna migrationen och de associerade svårigheterna med att finna sig en plats i ett främmande land utan att ge upp sin egen identitet. En film om ett hårdnande patriarkalt förtryck och en kvinnas väg till frigörelse och vuxenhet, en film om en diktaturs accelererande repression och de psykologiska effekter detta får på individen. Det är en film om kärlek, om kamp, om hopp och förtvivlan, om sorg och saknad och ensamhet, men framförallt om att gå sin egen väg och vägra låta sig nedtryckas. Och det är så bra, så smärtsamt rörande men med glimten i ögat och näven knuten i luften. Det här är en film för en generation.

À bas le chah!

Förlåt mig, lilla spricka

Denna dikt börjar 22:59
Skriver bäst när borde sova
Bokstäverna lyser mörka på himlen
De ska tala om känslan:
Livet blev kvar långt där borta.

Vad hjälper poesin det efemära?
Behöver ett handtag för att häva mig upp
Men tempus fugit och jag med den
Och jag vänder mig alltid om i farten

- - -

Uppifrån min kampanil
Ser jag alla gamla mönster
Och Förtvivlan bara växer

Jag slog sönder alla fönster
Förlåt mig, lilla spricka.

Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, Pedro Almodóvar 1988.

Jag gillar verkligen filmer som utnyttjar mediet, där det visuella uttrycket är lika viktigt som att berätta en historia. Det är möjligen en standardformulering att säga att Pedro Almodóvar gör färgstark film, men just färgen (och särskilt den kardinalröda) har en väldigt framträdande plats i Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott. Parat med en humoristisk plastighet gör färgen att varje bildruta känns som ett välplanerat utsnitt, och det sammanlagda resultatet pekar vagt i riktning mot Warholsk popkonst.


Berättelsen matchar bilderna och historians ibland farsartade förvecklingar rullas ut i ett våldsamt tempo. I centrum står Pepa som, just det, är på gränsen till nervsammanbrott för att hennes man gjort slut utan förklaring, och hon försöker med alla till buds stående medel förhindra honom från att resa iväg med sin nya kvinna och avkräva honom något mer än de smetiga meddelanden han lämnar på hennes telefonsvarare. In kommer okända söner och ex-fruar som nyss släppts från mentalsjukhus, shiitiska terrorister, taxichaufförer med fäbless för leopardmönstrat, förförda kvinnorättsadvokater och spetsad gazpacho. Det är oklart om filmens titel endast syftar på kvinnorna i filmen, eller om detta är ett tillstånd Almodóvar aktivt försöker försätta även sin publik i.

Det hela är alltså väldigt underhållande. Men vad är det egentligen filmen vill ha sagt? Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott betyder väl i stort sätt samma sak som den sexistiskt stereotypa hysterikan, en fördom som inte känns sådär jättefräsch att skriva vidare på. Men det är framför allt bikaraktärerna som står för denna negativa gestaltning, Pepa själv framstår snarare som en rättfärdig hämnare, som trots ett stundtals i överkant affekterat agerande är den enda som till slut går ut med värdigheten i behåll – Carmen Maura är magnifik i huvudrollen. Att det är hon som får axla hjältens mantel måste ändå ses som ett nedmonterande av myten.

Albert Camus: L’exil et le royaume (1957)

« Depuis toujours, sur la terre sèche, raclée jusqu’à l’os, de ce pays démesuré, quelques hommes cheminaient sans trève, qui ne possédaient rien mais ne servaient personne, seigneurs misérables et libres d’un étrange royaume » (s. 27)


L’exil et le royaume samlar sex noveller där huvudpersonerna på olika vägar försöker nå fram till detta underliga kungarike. Gemensamt är upproret – för Camus (om jag har förstått honom rätt) är upproret det enda möjliga medlet för människan att uppnå frihet med eftersom hon i sitt grundtillstånd är fånge under fakticiteten, eller livets absurda realitet. Bara den som vägrar acceptera sakernas tillstånd kan göra sig fri, men denna frihet innebär inte någon automatisk lycka: lika troligt är att den utgörs av en smärtsam kollision.

I ”La femme adultère”, den inledande berättelsen varifrån citatet ovan hämtats, är huvudpersonen en medelålders kvinna som lever för lyckan av att vara behövd av sin man, trots ett ganska dött äktenskap. Hon följer med som sällskap på en säljresa (mannen är tyghandlare) men vantrivs i det karga algeriska inlandet. Camus leker med läsarens förväntningar då Janines akt av uppror är betydligt mindre dramatisk än vad titeln förespeglar; hon är otrogen endast i filosofisk mening.

Det finns flera detaljer i denna novell som gör att jag kopplar ihop den med Zolas Thérèse Raquin (och även en parallellitet när det gäller förutsättningarna, som det döda äktenskapet). Om Zola delar synen på människan som ofri är han betydligt mer pessimistisk än Camus när det gäller möjligheten till uppror: Thérèse Raquins upprorshandling leder bara in i en ännu mer accelererande ofrihet. Skillnaden gentemot Janine är att Thérèses otrogenhet och det efterföljande mordet på maken inte är resultat av en självständig viljehandling utan tvärtemot ett resignerande inför omständigheterna. När Janine tyst lämnar sin make kvar i sängen för att ensam smyga ut i den sahariska natten visar Camus att det motsatta mot Zolas vision inte bara är möjligt: att frångå tidens förutbestämda gång är, trots sina icke entydiga konsekvenser, en nödvändighet för den människa som inte vill gå under.

På väg mot frihetens kungarike möter vi förutom Janine även en grupp strejkande arbetare som då strejken avbryts istället upphör med att tala, en skolföreståndare i en avlägsen by som släpper fri den morddömde arabiske man som han satts att vakta, och en ingenjör på uppdrag i Brasilien som hjälper en inhemsk man att hålla ett löfte till gud. Exilen är som framgår av samlingens titel ett andra övergripande tema, men ett tema som är svårare att sätta fingret på. Visserligen befinner sig flera av protagonisterna i främmande land, men detta är inte aktuellt i alla novellerna. Jag förstår istället exilen som ett tillstånd den potentielle upprorsmakaren måste försätta sig i, en sorts främmandegöring av omvärlden som är nödvändig för ifrågasättandet av densamma och följaktligen en förutsättning för att kunna uppnå frihet. Exilen innebär ett avbrott för den oreflekterade självklarheten i tillvaron och kan hjälpa subjektet att få distans såväl till sin omvärld som till sig själv.

Nu kanske den här texten förmedlar intrycket att Camus skriver tung litteratur vars enda värde är det filosofiska innehållet, men så är inte alls fallet. L’exil et le royaume är njutbar i minst lika hög grad för sitt transparenta och konkreta språk, liksom för den uppriktiga människokärlek som lyser igenom i skildringen av karaktärerna.

Fish Tank – Andrea Arnold 2009

Fish Tank talar till mig på ett personligt plan. Jag känner de här människorna, jag har växt upp med dem och gått i skolan med dem. Jag har bara inte förstått det tidigare.
En vit, mager häst står fastkedjad ensam på en övergiven tomt som ligger på gränsen mellan förortens asfalt och naturens gulvissna gräs. Några husvagnar och bilar syns en bit bort, parkerade på grusplanen, men ingen människa är i sikte. Mia öppnar den tunga metallgrinden och närmar sig hästen försiktigt för att inte skrämma den, hon hyssjar lugnande. Hon tar upp en sten från marken och börjar slå mot låset som håller fast kättingen, men innan hon hinner förstöra det hörs hundskall och en ung kille kommer springande och skriker ”Vad i helvete håller du på med?” Mia tvingas avbryta och rusa därifrån.

Jag vill gärna läsa hästen som en symbol för Mia, eller i alla fall som någon sorts spegelsyster. Någon dag senare, när Mia kommer tillbaka för att återuppta räddningsaktionen är hästen flyttad, närmare husvagnarna. Den här gången hinner hon knappt ta upp stenen från marken innan hon är omgiven av killarna som verkar bo där, och det är bara med nöd och näppe hon lyckas undkomma vad som håller på att övergå i ett våldsamt övergrepp.

Sista gången hon återvänder är hästen borta. Av en av killarna, som hon trots allt blivit vän med, får hon veta att den avlivats. Den var sexton år gammal – ett år äldre än Mia själv.

Hästen är egentligen bara del i en sidohandling i filmen, som handlar om Mias kringskurna liv och de svek hon utsätts för av ”vuxenvärlden”, men för mig är den en kraftfull bild av huvudpersonens villkor där den står fastkedjad och kärlekslös. Mia lever i betongen. Hon bor med sin väldigt unga mamma, som hellre festar och dricker sig medvetslös än tar hand om Mia och lillasystern. Hon har egentligen inga vänner utan står i konflikt med tjejgänget på gården.

Katie Jarvis är fantastisk som den unga förortstjejen som vacklar mellan en påtvingad, tuff ta-ingen-skit-attityd och en på värme och närhet svältfödd sårbarhet. Hon är självständig och företagsam, särskilt när det kommer till dansen, hennes stora intresse, men när samtidigt en oartikulerad önskan om att någon ska komma och lösa henne ur bojorna – så som hon försökte göra med den vita hästen. Denna någon verkar bli Connor, mammas nya kille, som bryr sig om döttrarna på ett helt annat sätt en modern någonsin förmått. Men Connors och Mias relation är komplex; flickans behov av trygghet och en vuxen förebild sammanblandas med kärlek och sex, och Connor sviker det förtroende han byggt upp och det ansvar han tagit på sig. Det blir en smärtsam kraschlandning, och den förmåga till tillit som långsamt lockats fram ur Mia riskerar att återigen försvinna. Bara tack vare hennes egen inre styrka är det ändå möjligt för henne att gå vidare. Lite vuxnare, och med lite mer hopp.

Hästens liv är slut vid sexton år, men Mias har bara börjat.