Köld

I.
Nu skulle det sitta fint med en stor kopp te
Säg det till mannen på gatan
För jag fryser
och har ingenstans att gå

Människorna vill vara snälla
men det är svårt att ge
Enklare att titta bort
Jag förstår dem

II.
Månen fäller en tår
över oss frusna
Den är ett isflak som brutit sig loss ur en kall ocean,
vi blev kvar

Kvar här nere
Utlämnade åt varandra
Omsorg är svårt
Kölden hård.

Återsken

Biografmaskinisten slumrar, filmen rullar
Det är tomt i salongen
Lite kvarlämnat skräp blånar i återskenet
Sätena slumrar

Handlingen är ett mysterium
En obestämd matris för verkligheten
Som en galge för en halshuggen man
Det är tomt i salongen.

En man närmar sig prövande
Stirrar in i linsen
Ut genom projektorn
Spejar bistert över de tomma raderna
Talar, ingen hör

Läpparna rör sig i takt med orden
Orden rör sig långsamt framåt
Ut från duken

Så öppnas en dörr
Ljus strömmar in
Mysteriet bleknar
Maskinisten vaknar med en suck

Framtidstro

Yta: tom
Golv, rent
Fönster: öppna
Stängda, klara
Raka: kala
Vita väggar

Och in kommer livet, en vindpust
dofter, frukt och blomblad
fyller upp rummet, förväntan
framtid

Något surrar statiskt
det är tiden
Någon ler stramt och
går långsamt härifrån

ett åsknedslag drabbar
rymden spänns
slappnar av

Här ska jag bo.

Snörök, tungandad

Det lyser i en vindskupa på andra sidan gatan

skratt faller ner på trottoaren som vissna löv

När det når ända ner har det sönderfallit

i små partiklar som beslöjar marken, tunt

Klara kyrka är en istapp i mitt öga

någon skjuter över fjärden, det är vinter

Fönstret är dåligt isolerat

Samtidigt, i en annan del av livet

sänker sig mörkret över staden

Mitt hjärta är dåligt isolerat

Jag rosslar, harklar mig

hostar upp dammet från gatan

Det är vinter

Frisk luft

I

Tjernobylolyckans omfattning är ännu omtvistad

radioaktiva nedfall i våra sjöar

grått regn

hur många barn föddes sjuka?

hur många dog utan orsak?

höghusen står kvar som skeppsvrak

orörliga

en vårdag blir aldrig densamma

II

det var i den tid då snödropparna tittade fram i rabatten

och gav den bruna kalla jorden en inramning av grönt

som beslutet att förskjuta allt materiellt fattades

”hädanefter, min son, skall vi leva på vackra ord och höga tankar”,

sade far och tände högtidligt eld på skafferiet. Han satte sig

på marken, rak i ryggen, och började filosofera

alltmedan regnet föll och grannarna skockades kring honom

vi är på ett skepp som lutar

och däcket lutar åt andra hållet

fastsurrade vid relingen ser vi vågorna slå mot skrovet

hårdare –

”men är han inte riktigt klok?” ”nej den här gången har han faktiskt

gått för långt, han riskerar ju att bränna upp hela kvarteret”

den allmänna uppfattningen var av sådan art att far lades in på hospitalet med hopp om ett snart

tillfrisknande

jag följde med

Kön

Kön var jättelång

jag gick fram för att se

men hittade inte slutet

så jag ställde mig längst bak och började vänta

det gjorde alla andra

blå poliser gröna militärer

svarta gendarmer gredelina grenadjärer

marscherade bistert

fram och tillbaks längs människomassan

som vallhundar

vi kom framåt en bit

fler personer ställde sig bakom

jag var lite törstig

på led på led på led

och ingen visste vad som väntar

efter ett tag sa de till oss

att de inget visste

och vi visste visst inget heller

men vi stod kvar ändå

jag satte mig ner

det gjorde de andra också

man kan inte alltid stå

de blå tog tag i ena änden

de gröna tog tag i den andra

här spärrar vi av

det är för trångt

ni kan inte stå kvar

det är farligt

många ställde sig upp

jag med

Resonans

Jag är resonansmänniskan –

vibrerar i harmoni

i svängning i sagolik trans

förstärker tills bara jag hörs

tills tonerna som

gav näring åt hopp

spelas någon annanstans

I den här staden slutar husen tvärt –

fasader som spöklika kartor

minnen av människor, väggar och rum

som andats, rasat och aldrig byggts upp

minnen av viskade ord

som andats, fallit till marken

lämnat sin adressat stum

Min kropp är ett operationssår

du glömt att sy igen

det svider när något nuddar

nudda mig igen!

Jag är resonansmänniskan –

så sätt mig i svängning,

ensam är jag stum.