Döda själar av Nikolaj Gogol (1842)

Jag har vissa invändningar att framföra.

Gogols Döda själar var egentligen tänkt att omfatta tre volymer, men endast första delen hann skrivas och ges ut under hans livstid. Både titeln och det jag tidigare läst om romanen gav mig intrycket att den skulle röra sig i någon slags suggestiv skymningszon, granne med Kafka och Dostojevskij kanske, men för stora förväntningar kan som bekant vara farligt. Å andra sidan vet jag inte om min uppfattning om boken hade varit mycket annorlunda om jag mött den med ett öppnare sinne.

Tjitjikov är en lagom mystisk främling som kommer till en mindre stad på den ryska landsbygden. Han lyckas snabbt komma på god fot med stadens ämbetsmanna- och godsägarkår, han har nämligen en högt utvecklad social kompetens. Detta nyvunna förtroende utnyttjar han genom att fara runt bland godsägarna och köpa till sig så kallade döda själar – livegna bönder som avlidit men som inte avregistrerats i bokföringen och därför i statens och administrationens ögon fortfarande existerar. Efter ett tag sprids ryktet om Tjitjikovs något ljusskygga förehavanden; den aktning han vunnit försvinner lika fort som den kom och han tvingas fly i en hast.

Den suggestiva potential som finns i Tjitjikovs okända ursprung och dolda avsikter lyckas författaren helt slarva bort: huvudpartiet där han åker runt bland godsägarna är tröttsamt i sina upprepningar, och den för övrigt oerhört påträngande berättarpersonen väljer att i slutkapitlet utförligt redogöra för hela huvudpersonens bakgrund och motiv – något som spolierar de rester av mystik som ändå lyckats bibehållas. Istället för fantastik verkar författarens huvudsyfte vara att skriva satir över korruptionen och den allmänna småsintheten hos nämnda godsägare och ämbetsmän. Och visst, han lyckas med att höja sin läsares ögonbryn vid några tillfällen och även locka fram några sällsynta leenden, men det hela faller tämligen platt. Karakteristiken drar för mycket åt karikatyr och själva intrigbygget är allt för ostadigt för att orka bära satiren. Dessutom urholkas satiren ytterligare av att den egentligen aldrig ifrågasätter det som är själva grundförutsättningen för såväl det samhälle romanen verkar vilja kritisera som för dess egen handling: livegenskapen. De eventuella komiska poänger som kammas hem på att guvernören har broderi som hobby känns väldigt billiga när samtidigt köpandet och säljandet av andra människor, utan att de själva har något att säga till om, behandlas som den naturligaste sak i världen.

Oväntat besök

Trettio grader på verandan
och märkligt stark blåst för en sommardag
Skallrande fönster och obehag
En förort som lugnt håller andan

Men ingen är hemma i huset
Citronerna vilar i sockerlag
och sjöfåglar anar ett nederlag
De flyr mot det nalkande ljuset

Åskfronten bryts med ett dån
då måsarnas små siluetter
försvinner i upplyst ozon

Med bländande ljus, piruetter,
vad hälsar en nyligen återvänd son?
Två bortslängda marionetter.

Kubistisk pastoral

Tragus svalgkomplex skiftar i skymningen
Trevande trevnad fryser du?
Plastiska leenden piercar mitt hjärta
Strålar av kantstött emalj

Under eken under eken under eken
Ett annat samtal, en annan matsal
Orden läcker, inte till
Vassasavali vassili saliv

Minns du när vi
Ja så länge du och
Det var bara ett
för alltid

Lipsticka saltkross i trädgården
Slaskrosor, träckrosor, törntrosor
Maskgrus skiner igenom
Imorgon är en annan morgondag.

The Bell Jar – Sylvia Plath (1963)

Sylvia Plath är en av dessa konstnärer där myten som omger personen hotar att överskugga verket. Att inte läsa The Bell Jar som en lätt maskerad skildring av författaren själv är omöjligt, men boken är så mycket mer än ett tragiskt vittnesmål och bidrag till mytbildningen. The Bell Jar är litteratur som är angelägen.

Vi följer Esther Greenwood, från livet som toppresterande ung stipendiat och i det gradvisa fallet ner i en djup depression, till tiden på hospitalet och till slut ett relativt tillfrisknande. Och vi kommer så nära, så otroligt smärtsamt nära. Det ryms så oerhört mycket i den här trots allt ganska vanliga historien, ung flicka med press från omgivningen och från sig själv, duktig i skolan men lyckas inte hantera mötet med vuxenlivet, allt blir för tungt, ingenting är längre värt någonting och allra minst hon själv… Det är en mörk historia, men det finns ett slags allmängiltighet i den som gör den uthärdlig, ja angelägen. Så här är det att vara ung, att vara kvinna. Så här är det att förlora hoppet. Men någonstans finns ändå en möjlig väg framåt, en liten gnutta ljus i tunneln – tillslut så lyckas Esther ändå lyfta på glaskupan. Det gick, i boken.

Det märks ibland att Sylvia Plath är poet, även om språket i huvudsak är vardagsnära och direkt. Vissa enskilda scener blixtrar till i skönhet, som slutet på kapitel nio. Det är sista natten av New York-vistelsen (Esther är under första halvan av boken praktikant på en modetidning tillsammans med några andra flickor, de bor på hotell och går på en massa bjud-fester och andra tillställningar), som inte blivit särskilt lyckad, Esther har nyss kommit hem från en fest där hon blivit misshandlad av en kvinnohatare, hon är trött på det ytliga modelivet och har börjat visa de första tecknen på emotionell avtrubbning. Tidigt på morgonen smyger hon sig upp på hotellets tak, sätter sig och dinglar på kanten och låter alla sina kläder (som hon fått av modemänniskorna och är vackra och dyra) tyst segla ut över Manhattan. Det är hisnande vackert.

En dag i Ivan Denisovitjs liv – Alexander Solzjenitsyn (1962)

En dag i Ivan Denisovitj Sjuchovs liv, en dag och tio år. Livet i ett straffläger i Sibirien skildrat på detaljnivå från reveljen klockan fem till sömnens inställande, en av 3653 (de tre extra dagarna beror på skottåren…) dagar av kyla, svultenhet, sömnbrist och hårt arbete. När sista sidan är nådd är det bara att börja om från början igen.

En dag i Ivan Denisovitj Sjuchovs liv, en dag och tio år. Inte mycket händer, men de små händelserna tycks betydelsefulla. Man väcks, äter blaskig soppa till frukost, marscherar till arbetet, fryser, murar, marscherar tillbaks, äter blaskig soppa till middag, somnar. Har man tur hinner man röka en cigarrett eller två innan det hela börjar om.

En dag i Ivan Denisovitj Sjuchovs liv, en dag och tio år. En dag som är enkelt och klart berättad, med ett språk som ligger nära den tillvarons knapphet som skildras. Vid några tillfällen bränner det till av den ilska som författaren annars lyckas hålla tillbaka. Hur skulle en varm människa någonsin kunna förstå en frusen?

Bokens mest uppenbara värde ligger kanske i den som historisk inifrånskildring av en fruktansvärd förtryckarmaskin, men det är samtidigt en skildring som är mycket konstfullt utförd – det var ju inte för inte som Solzjenitsyn fick ta emot 1970 års nobelpris. Trots det förlorar romanen lite i styrka på hur Sjuchov själv framställs. Han är helt enkelt lite för skicklig på att ’spela spelet’: han är den enastående individualisten som under sina åtta år lärt sig alla knepen, och även om han alltid agerar utifrån vad som är fördelaktigast för honom själv är han aldrig opportunistisk, utan behåller alltid en viss moralisk standard i förhållandet till sina medfångar. Den här stundtals Robinson Crusoeska rationalismen och den höga graden av anpassning till systemet må vara förutsättningar för att åstadkomma en så fullödig bild av lägrets inre dynamik som nu ges, men det får negativa konsekvenser för den emotionella tillägnelsen. Man förstår Sjuchovs situation, men man känner den inte.

Den var fågel

Den var fågel

Den var flyga

Den var flykt

Fjädrar markerar Nedslagsplatsen

(Resten har tagits om hand

av skogens proletärer)

Jag snubblar.

Lilla fågel –

Ett liv så gracilt

Med ett slut så vulgärt!

Den var fågel

Den var flyga

Den var flykt!

Sara Lidman: Jag och min son (1961)




Sara Lidman

 

Jag hade ganska höga förväntningar när jag började läsa Sara Lidmans skildring av Sydafrika under apartheid. Jag och min son är skriven ur ett väldigt specifikt perspektiv; jagberättaren-”fadern” är en svensk man som med sin son Igor kommit till Sydafrika för att tjäna ”snabba pengar”, och det här är ett grepp med stor potential eftersom det sätter läsaren i kontakt med hur den exploaterande rasisten resonerar, ibland så övertygande att läsaren kommer på sig själv med att glida in i samma tankemönster. När det fungerar som det ska påminner oss Lidman likt Göran Palm i En orättvis betraktelse om att Sydafrikas apartheidsystem inte bara är (var) något hemskt långt borta som beror på fanatisk rasism och som inte rör oss, utan att det är ett visserligen extremt symptom på den idé om det egna jagets/gruppens rättigheter på bekostnad av alla andra som vandrade och fortfarande vandrar hand i hand med kapitalismen, samt att Sverige på inget sätt står (nåja, i det här fallet stod) utanför den exploatering som man samtidigt offentligt kunde fördöma. Visserligen tillhör apartheid historien, men problematiken är högaktuell även idag – den våg av främlingsfientlighet och rasism som väller fram över Europa beror ju i grunden på samma empatilösa egoism med ekonomiska motiv som var verksam i Sydafrika även om den tar sig andra uttryck (en skillnad är att rasismen i Sydafrika var offensiv – de vita frånkände de svarta sina medborgerliga rättigheter för att kunna utnyttja dem, medan den europeiska främlingsfientligheten av idag snarare är defensiv och handlar om att människor vill skydda sina privilegier mot utomstående).

Problemet med romanen beror, som jag ser det, på att fadern är alldeles för onyanserad. Han är helt enkelt för genomgående ”ond” och saknar i stort sett sympatiska drag. Exempel: han är patologiskt narcissistisk, han säger sig älska sin son men misshandlar honom psykiskt i jakten på bekräftelse, använder sonen som ”lockbete” på kvinnor, han är manipulativ, utnyttjande, han stjäl, bryter sig in i andra människors hus och tjuvlyssnar, han stred på Francos sida i spanska inbördeskriget, är sexistisk och rasistiskt och så vidare. Allt detta gör det lättare för läsaren att avvisa hans beteende som extremt; det är inte Sydafrika som lockar fram det onda i människan, det råkar bara vara en plats där det är ovanligt enkelt att bete sig som ett svin. Om fadern hade varit lättare att identifiera sig med hade det man kunnat se bortom det avvikande och upptäcka hur nära vissa resonemang faktiskt ligger vad som anses fullt normalt även i vårt samhälle, hur vi kanske själva hade tänkt och betett oss på precis samma sätt om omständigheterna hade varit lite annorlunda. ”Jag gör allt för min son…”

Förutom denna brist i effektivitet finns vissa andra mer formella aspekter att hänga upp sig på, till exempel känns vissa vändningar i handlingen lite för tillrättalagda för att det ska vara helt övertygande – att fadern först råkade springa in i Kathleens mor och sedan direkt förstod vem det var (Kathleen är en skotsk lärarinna som är i Sydafrika för att leta efter sina föräldrar, fadern mer eller mindre tvingar henne att umgås med honom efter att de råkat bli bekanta)… Annat, som att förstapersonsperspektivet ibland nästan omärkligt verkar glida över i en mer överordnad berättarposition utan att det motiveras kan jag tycka är ganska positivt, det ger texten en viss känsla av vacklande, av tvekan, som är estetiskt tilltalande trots dess inkongruens.

Till detta, kanske som förklaring av en del av de brister som påpekats, bör nämnas att författaren själv inte var nöjd med den utgåva av Jag och min son som kom ut 1961 och som ganska uppenbart skrevs i affekt efter de förnedrande händelser som gjort slut på författarens egen Sydafrikavistelse under 1960-1961 – Sara Lidman blev åtalad för brott mot raslagarna, hon hade haft ett kärleksförhållande med en svart medlem av ANC, och sedlighetspolisen hade efter ett tips stormat in och tagit dem på ”bar gärning”. En ny version av romanen kom 1963 och är till stora delar omarbetad, bland annat ska just fadern vara mindre karikerad. Mina höga förväntningar blev, som det nog framgått, inte riktigt infriade, men det var trots allt ganska uppfriskande att läsa ett så svavelosande stycke prosa som detta.