Vad hände med Ziggy Stardust?

Vad hände med Ziggy Stardust?

Vad hände med rött hår och för stort hjärta?

Vad hände med med knutna händer?

Vad hände med tonårstårar?

Vad hände med glitter under ögon och trasiga skor?

Vad hände med revolution?

Vad hände med olycklig kärlek?

Vad hände med kärlek?

Vad hände med spindlar från Mars?

Vad hände med sprittande sprudlande ingen förstår?

Vad hände med du och jag mot världen?

Vad hände med solidaritet?

Vad hände med maskara och plutande läppar?

Vad hände med drömmar om frihet?

Vad hände med ångest?

Vad hände med maktlöshet?

Vad hände med det som var viktigt?

Vad hände med varandra?

Vad hände med nu?

Vad hände med jag vill knarka?`

Vad hände med aldrig igen?

Vad hände med för stora känslor för stora hjärtan bultade för hårt?

Vad hände med vuxenvärld?

Vad hände med missförstått missfoster?

Vad hände med samhällets avskum?

Vad hände med ingen förstår jag förstår inte?

Vad hände med gemensam?

Vad hände med varför händer det aldrig någonting?

Vad hände med äkta, äkta fake?

Vad hände med jag tror jag är en karusell för allting snurrar så snabbt och jag har svindel och tror jag ska spy snart om du inte släpper taget för då dör jag?

Vad hände med dö för att kunna tro?

Vad hände med dö för att leva?

Vad hände med aldrig i hela mitt liv?

Vad hände med jämlikhet?

Vad hände med fumliga första kyssar under gatlyktan?

Vad hände med fuck you very very much?

Vad hände med rockdrömmar?

Vad hände med sista minuten till evigheten?

Vad hände med musik, vad hände med ord?

Vad hände med fattigdom?

Vad hände med välfärd och skola?

Vad hände med älskar älskar inte älskar älskar?

Vad hände med Ziggy?

Vad är det som händer?

Vad hände med oss?

Dikt

Solen går ner genom luftlagren,

bort faller dagen från jordytan svart

kommer natten och svalkan, kom ut

alla ugglor, kom ut alla rävar och katter,

kom ut alla tjuvar, banditer och sömnlösa

månskensvandaler, kom ut alla drömmare

instängda strövare, kom ut i natten

och känn alla smakerna, dofterna!

Jorden är platt, men ikväll är den rund

och för oss är den magisk

och sagolik.

Borta i synranden skymtar ett skepp,

åtta master som pekar mot stjärnorna,

tunga kanoner med gapande halsar,

Ta med oss

vi längtar till avlägsna platser

ikväll är vi redo att lämna

ikväll är vi redo att dö för vår längtan

Ta med oss

för mörkret har fallit

och jorden har inget som håller oss kvar

snälla ta med och visa oss

allt som finns kvar

allt det drömda,

det gömda och bortglömda

visa oss världen!

Men solen går upp genom luftlagren

bort faller skynkena

stark kommer dagen och bländar oss.

A l’origine

Månbåten lägger till utanför mitt fönster

havet är stilla och svart

jag lyssnar en minut men ingen kommer

så stiger jag ombord

först går färden över staden

långt ner i djupet syns koraller

bleka ljus från sjöfolkets lyktor

flämtar efter syre

dolska ärenden uträttas

nere på bottnen

avtal förhandlas och bryts

älskande skiljs eller följs åt längs strömmen

men vi seglar vidare uppåt i natten

sjöfåglar flyger så tyst när de drömmer

om främmande länder och söderhavsljus

de låter sin längtan leda dem rätt

ett sillstim glittrar under ytan

gnistregn av samordnad rörelse

och havsgudar spänner våra segel

en poet glider förbi med utspända vingar och uppspärrade ögon

girar runt masten men skyndar sen bort

såg något ljusna i fjärran

och vi följer efter jag och min farkost

vidareee

i de övre luftlagren är det alldeles

tyst här är ingen

vi passerar ut genom ett hål i ozonlagret

sicksackar fram

tar sikte på en fixstjärna kall som en nålspets

martyr i mörka universum

månbåten är inte gjord av vax

men vi väjer ändå för alla heta himlakroppar

och kometer som kastas mot oss

av förskräckliga barn

en gedigen konstruktion

denna drömda månskensslup

men en kollision vore slutet för oss båda

ur etern slår bränningar upp mot vårt skrov

tysta och lyssnar till ursinnigheten

det kosmiska skeendets ursprungsidé

som vaggar mig drivande eka till sömns.

Facing the walls

Kvävd musik från lägenheten ovanför

två bastoner som upprepar sig

pulserar, dudunk

som slag i luften

Jag omger mig med bilder

svartvita fotografier

reproduktioner av konstverk

rummet blir så kalt annars

Väggarna är smutsigt vita, fulla med hål efter krokar

tavlor som bytts, tagits ner vid flytt

växlat med människorna som bott här

För visst är det något som stirrar

ensam i ett omöblerat rum

något i själva konstruktionen,

en människa skapad ur rymden.

Årsringar

Träd kan inte tänka, men vi minns allt.

Vi gömmer minnen djupt i våra stammar,

skyddade av bark och ved

tröstar de då hösten faller över oss.

Torra somrar, gatufestivaler,

kärlekspar som ristat sina namn,

hundar, katter, ekorrar och duvor –

svala andedräkter mot min bark.

Här, på gränsen mellan stad och verklighet,

är jag utposten som ser men inte talar

Under mina breda armar skugga,

himmel bortom mina blad,

evighet i skydd av deras grönska,

hemlig tystnad vajad milt av vinden.

För jag minns varje ansikte som skyndat sig förbi,

varje sätt att fästa blicken, varje gångart som passerat,

varje halv replik som oförmodat fastnat i min krona,

varje andetag som virvlat uppför stammen

Och de skall alltid vara.

Den näst sista sången.

Det är natt igen, och vi faller

(du känner igen det så väl)

alla sånger säger samma sak

det är natt, igen.

Det här är den näst sista sången

sen får vi se

Mannen med pappersmuggen

krymper på en toalett

och försvinner bland smutsiga filtar

Kvinnan med tårarna

har slutat gråta

men hoppas på evig sömn

Pojken och stjärnorna viskar små ramsor

om kometernas lysande svansar

Och höghusen står där som mörka stegar

lutade mot molnen.

Det här är den näst sista sången

det är natt och ingen vill prata.

Törnrosa gav bort sina smycken

de tjänade ingenting till

Och klockorna tickar förfärligt högt

när blunda är allt du vill…

Det här är den näst sista versen,

den näst sista natten är här.