Koltrasten

Jag tänker på koltrastens lysande ögon,

dess ebenholtsvingar och rymliga hjärta

att pumpa runt spirande livsglädje, längtan

förväntan och hoppfullhet genom det späda

Jag tänker på vårdagen, mojnad och klarblå,

i boet av kvistar, kristallskärvor, molntussar,

värme, då vingar är starka att bära

det späda och kastar sig ensam i frihet

I luften, jag tänker på färden mot evighet,

jungfruflykt genom en tunn atmosfär

över det lovade lockande landet

vars skönhet kan ägas av den som förmår!

Men ack! allt det drömda, jag tänker på tårarna

bittra och klara som fuktar det späda

då drömsömn är över och kolflagor sticker

i synen på trastflykting bryskt vaknad upp

Håliga stammar som pekar mot himlen

är rör från en underjord stinkande mörk

vad tänker du på, lilla koltrast, när jorden

vänds ut och in över kraftverkens tak?

Vad tänkte du, nära som vitögat döden,

när flygpaus på asfaltsserpentin bryts upp

av dunkande dånande dieseldrabanten?

trastfjädrar tilltufsas, flygdrömmar töms på luft

Jag tänker på trasthanken, koltrasan späda

med nyvunnet missmod, förundran förstörd,

som uppflugen utmattad tröstlös ser falla

och fräsande träffa ett kraftledningsnät

Tårarna, tårarna, tjänar de någon?

vittnen till brott mot den värld som var vår

saltade, bortsmälta drömmar i droppform

att gråta är smärtsamt, att sluta är svårt

Jag tänker på vinden som tröstar försiktigt,

utan att lova, utan att be

den smeker med varsamhet kraftledningsstolparnas

mollstämda strängar, som svänger med grace

Elkablarna resonerar harmoniskt,

vinande som i ett öde palats,

och koltrasten lyssnar genom sin smärta,

lyssnar och minns lite mindre allt ont

Tonerna tänder en gnista av motstånd

i djupaste kolschaktets mörkaste vrå

som trots allt det svarta och smutsiga runt om,

ger från sig ett famlande, trevande ljus

För djupt ner i schaktet bor viljan att skapa,

att vidga det vakna med delar av drömmen

sotfågeln börjar så visslande härma

med små melodier från minnet, vindens sus.

Koltrasten sjunger och sakta förändras

det landskap som förr legat öde och grått

då småfåglar, rådjur och tjänstemän samlas

vid kraftstolpens fot och sakta fylls med hopp.

I fängelset

Jag lägger mig ner i det fuktiga gräset

vid foten av muren mot världen.

Här är det svalt och skugga.

På min sida muren är livet en låda,

en låda med fuktig betong.

Det är sommar och vinter i fängelset.

Jag lägger mig ner i det fuktiga gräset,

i skuggan av muren mot livet.

På andra sidan blåser vindar,

på andra sidan muren

finns ingen mur.

Det är måndag och torsdag i fängelset.

                             *

Jag sätter mig upp i det fuktiga gräset

mina kläder har fuktiga fläckar

jag lutar mig bakåt mot muren.

På min sida livet finns ingen mur,

bara ett obekvämt ryggstöd.

Det är fridfullt och stilla i fängelset.

Vad hände med Ziggy Stardust?

Vad hände med Ziggy Stardust?

Vad hände med rött hår och för stort hjärta?

Vad hände med med knutna händer?

Vad hände med tonårstårar?

Vad hände med glitter under ögon och trasiga skor?

Vad hände med revolution?

Vad hände med olycklig kärlek?

Vad hände med kärlek?

Vad hände med spindlar från Mars?

Vad hände med sprittande sprudlande ingen förstår?

Vad hände med du och jag mot världen?

Vad hände med solidaritet?

Vad hände med maskara och plutande läppar?

Vad hände med drömmar om frihet?

Vad hände med ångest?

Vad hände med maktlöshet?

Vad hände med det som var viktigt?

Vad hände med varandra?

Vad hände med nu?

Vad hände med jag vill knarka?`

Vad hände med aldrig igen?

Vad hände med för stora känslor för stora hjärtan bultade för hårt?

Vad hände med vuxenvärld?

Vad hände med missförstått missfoster?

Vad hände med samhällets avskum?

Vad hände med ingen förstår jag förstår inte?

Vad hände med gemensam?

Vad hände med varför händer det aldrig någonting?

Vad hände med äkta, äkta fake?

Vad hände med jag tror jag är en karusell för allting snurrar så snabbt och jag har svindel och tror jag ska spy snart om du inte släpper taget för då dör jag?

Vad hände med dö för att kunna tro?

Vad hände med dö för att leva?

Vad hände med aldrig i hela mitt liv?

Vad hände med jämlikhet?

Vad hände med fumliga första kyssar under gatlyktan?

Vad hände med fuck you very very much?

Vad hände med rockdrömmar?

Vad hände med sista minuten till evigheten?

Vad hände med musik, vad hände med ord?

Vad hände med fattigdom?

Vad hände med välfärd och skola?

Vad hände med älskar älskar inte älskar älskar?

Vad hände med Ziggy?

Vad är det som händer?

Vad hände med oss?

Dikt

Solen går ner genom luftlagren,

bort faller dagen från jordytan svart

kommer natten och svalkan, kom ut

alla ugglor, kom ut alla rävar och katter,

kom ut alla tjuvar, banditer och sömnlösa

månskensvandaler, kom ut alla drömmare

instängda strövare, kom ut i natten

och känn alla smakerna, dofterna!

Jorden är platt, men ikväll är den rund

och för oss är den magisk

och sagolik.

Borta i synranden skymtar ett skepp,

åtta master som pekar mot stjärnorna,

tunga kanoner med gapande halsar,

Ta med oss

vi längtar till avlägsna platser

ikväll är vi redo att lämna

ikväll är vi redo att dö för vår längtan

Ta med oss

för mörkret har fallit

och jorden har inget som håller oss kvar

snälla ta med och visa oss

allt som finns kvar

allt det drömda,

det gömda och bortglömda

visa oss världen!

Men solen går upp genom luftlagren

bort faller skynkena

stark kommer dagen och bländar oss.

A l’origine

Månbåten lägger till utanför mitt fönster

havet är stilla och svart

jag lyssnar en minut men ingen kommer

så stiger jag ombord

först går färden över staden

långt ner i djupet syns koraller

bleka ljus från sjöfolkets lyktor

flämtar efter syre

dolska ärenden uträttas

nere på bottnen

avtal förhandlas och bryts

älskande skiljs eller följs åt längs strömmen

men vi seglar vidare uppåt i natten

sjöfåglar flyger så tyst när de drömmer

om främmande länder och söderhavsljus

de låter sin längtan leda dem rätt

ett sillstim glittrar under ytan

gnistregn av samordnad rörelse

och havsgudar spänner våra segel

en poet glider förbi med utspända vingar och uppspärrade ögon

girar runt masten men skyndar sen bort

såg något ljusna i fjärran

och vi följer efter jag och min farkost

vidareee

i de övre luftlagren är det alldeles

tyst här är ingen

vi passerar ut genom ett hål i ozonlagret

sicksackar fram

tar sikte på en fixstjärna kall som en nålspets

martyr i mörka universum

månbåten är inte gjord av vax

men vi väjer ändå för alla heta himlakroppar

och kometer som kastas mot oss

av förskräckliga barn

en gedigen konstruktion

denna drömda månskensslup

men en kollision vore slutet för oss båda

ur etern slår bränningar upp mot vårt skrov

tysta och lyssnar till ursinnigheten

det kosmiska skeendets ursprungsidé

som vaggar mig drivande eka till sömns.

Facing the walls

Kvävd musik från lägenheten ovanför

två bastoner som upprepar sig

pulserar, dudunk

som slag i luften

Jag omger mig med bilder

svartvita fotografier

reproduktioner av konstverk

rummet blir så kalt annars

Väggarna är smutsigt vita, fulla med hål efter krokar

tavlor som bytts, tagits ner vid flytt

växlat med människorna som bott här

För visst är det något som stirrar

ensam i ett omöblerat rum

något i själva konstruktionen,

en människa skapad ur rymden.

Årsringar

Träd kan inte tänka, men vi minns allt.

Vi gömmer minnen djupt i våra stammar,

skyddade av bark och ved

tröstar de då hösten faller över oss.

Torra somrar, gatufestivaler,

kärlekspar som ristat sina namn,

hundar, katter, ekorrar och duvor –

svala andedräkter mot min bark.

Här, på gränsen mellan stad och verklighet,

är jag utposten som ser men inte talar

Under mina breda armar skugga,

himmel bortom mina blad,

evighet i skydd av deras grönska,

hemlig tystnad vajad milt av vinden.

För jag minns varje ansikte som skyndat sig förbi,

varje sätt att fästa blicken, varje gångart som passerat,

varje halv replik som oförmodat fastnat i min krona,

varje andetag som virvlat uppför stammen

Och de skall alltid vara.