torsdag 29 december 2011

Kön


Kön var jättelång
jag gick fram för att se
men hittade inte slutet
så jag ställde mig längst bak och började vänta
det gjorde alla andra

blå poliser gröna militärer
svarta gendarmer gredelina grenadjärer
marscherade bistert
fram och tillbaks längs människomassan
som vallhundar

vi kom framåt en bit
fler personer ställde sig bakom
jag var lite törstig

på led på led på led
och ingen visste vad som väntar
efter ett tag sa de till oss
att de inget visste
och vi visste visst inget heller
men vi stod kvar ändå

jag satte mig ner
det gjorde de andra också
man kan inte alltid stå

de blå tog tag i ena änden
de gröna tog tag i den andra
här spärrar vi av
det är för trångt
ni kan inte stå kvar
det är farligt

många ställde sig upp
jag med

söndag 11 december 2011

Resonans


Jag är resonansmänniskan –

vibrerar i harmoni
i svängning i sagolik trans
förstärker tills bara jag hörs
tills tonerna som
gav näring åt hopp
spelas någon annanstans

I den här staden slutar husen tvärt –

fasader som spöklika kartor
minnen av människor, väggar och rum
som andats, rasat och aldrig byggts upp
minnen av viskade ord
som andats, fallit till marken
lämnat sin adressat stum

Min kropp är ett operationssår
du glömt att sy igen
det svider när något nuddar
nudda mig igen!

Jag är resonansmänniskan –

så sätt mig i svängning,
ensam är jag stum.

måndag 28 november 2011

Cerf-volant


Ystra dysterdrake, yvas över massamhällets flit
och begråt dess brist på samtal, minns dess tomma empati
känn dess litenhet, dess lamhet, svaghet, ömhet… ät dess skit
förfasas, gråt, begrunda och försjunk i apati

Men sen! Ett andetag av ljungeld sätter fart på överskottet
mellanklassen, dom som hamnade bredvid
och med eldstungor från ovanjorden skrider de till verket
att försvara och förstå sin existens

Ett pappersflygplan, kastat från ett torn högt över staden
kolliderar med en pappersdrake
trasslar in sig
störtar

Krassa verklighet
fall ner över mig.

fredag 18 november 2011

Meter över marken


I en sovstad:
Högt över marken:
Vila

En näckros vilar i en näckrosdamm
ofiltrerat ljus och skuggor
sveper fram över den drömda ytan, glider
över segelduken
Vit näckros, västerns lotus
sammanlänkar färger, rostat bröd
En upplyst trädgårdsstig
Prismor av glas bryter av
mot nästippen näthinnan

En dröm:
Högt över marken:
Månen

Silvervit och gäspande,
diskuskastarens kastade diskus
Vakande, sprakande ensam och nära
ibland och långt bort för det mesta
stannar vi upp under dess hand,
dess lånade ljus lena smekning
En hink med mjölk, uthälld över den svarta jorden
spenvarm, till spillo
Ensamt öga
stirrar oseende,
vakande nära

Vaggad av kalla händer:
Högt över marken:
Nära

En munk i munkjacka,
i kåpa,
med ansiktet täckt, mässar
oser alla synder
övervägda som begångna
Tar mig i sin handflata
lilla knyte
blåser bort smärtan
Tar mig i sin handflata
lilla knyte
Knycklar till

Vecklar ut:
Högt över marken:
Svalt

Vecklar ut.
Springer, bort från
skogen träden skuggor
vecklar ut
rörelserna i ögonvrån
armar som griper
famlar, ramlar framåt, vacklar
skuggorna veckar sig
sträcker ut sig oupplysta
längre bort, långt hem
en väns sargade leende
viskar tomma ord
osett.

tisdag 1 november 2011

Flodstrand: strandflod


Vid Pont de la Guillotière finns en svankoloni
Mellan krogbåtarna och strandpromenaden guppar de förnöjsamt
Trots att fisken i Rhône inte går att äta
Svanarna är stolta, men de saknar inte humor

På morgonen en gråklar grönhet
Joggar längs vattnet, ensam och vaken
Under klotterprydd betong, vid sista bron
Ser jag en eld, på andra sidan, några tält
Mina andetag blir vita spår i luften

En råtta stannar upp någon sekund framför mina strålkastare
Innan den kastar sig i floden med ett tjut
Hundar i koppel och rullskridskoåkare
Människor i gröna sovsäckar
Väcks av spårvagnar och tunga godståg

En man utan rakhyvel rullar ihop sin gröna sovsäck, rafsar bland ägodelarna
Han hittar en bit bröd, och blir glad över det lilla
Så delar han det gärna med fåglarna som hållit honom sällskap
Och svanarna böjer tacksamt på sina långa halsar

En mörkhårig flicka i billiga kläder gungar ensam högt över staden
På en lina uppspänd mellan två kullar
Hennes mamma i långa kjolar kommer
Från långt bortifrån och tar hennes hand

På natten kastar stadens lampor gnistregn över vattnets hamrade metall
Och de unga männen vid utegymmet har till sist givit sig av
Båtarna fylls av rörelser och ensamma hjärtan