Persepolis (2008)

Filmen Persepolis, som bygger på Marjane Satrapis självbiografiska bande dessiné, är en underbart vackert i svart-vitt stiliserad berättelse om att växa upp. Det är också ett stycke samtidshistoria ur iranskt perspektiv, en humoristisk spegling av västeuropeisk ungdoms- och samtidskultur, ett vittnesmål om den postmoderna migrationen och de associerade svårigheterna med att finna sig en plats i ett främmande land utan att ge upp sin egen identitet. En film om ett hårdnande patriarkalt förtryck och en kvinnas väg till frigörelse och vuxenhet, en film om en diktaturs accelererande repression och de psykologiska effekter detta får på individen. Det är en film om kärlek, om kamp, om hopp och förtvivlan, om sorg och saknad och ensamhet, men framförallt om att gå sin egen väg och vägra låta sig nedtryckas. Och det är så bra, så smärtsamt rörande men med glimten i ögat och näven knuten i luften. Det här är en film för en generation.

À bas le chah!

Förlåt mig, lilla spricka

Denna dikt börjar 22:59
Skriver bäst när borde sova
Bokstäverna lyser mörka på himlen
De ska tala om känslan:
Livet blev kvar långt där borta.

Vad hjälper poesin det efemära?
Behöver ett handtag för att häva mig upp
Men tempus fugit och jag med den
Och jag vänder mig alltid om i farten

- - -

Uppifrån min kampanil
Ser jag alla gamla mönster
Och Förtvivlan bara växer

Jag slog sönder alla fönster
Förlåt mig, lilla spricka.

Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, Pedro Almodóvar 1988.

Jag gillar verkligen filmer som utnyttjar mediet, där det visuella uttrycket är lika viktigt som att berätta en historia. Det är möjligen en standardformulering att säga att Pedro Almodóvar gör färgstark film, men just färgen (och särskilt den kardinalröda) har en väldigt framträdande plats i Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott. Parat med en humoristisk plastighet gör färgen att varje bildruta känns som ett välplanerat utsnitt, och det sammanlagda resultatet pekar vagt i riktning mot Warholsk popkonst.


Berättelsen matchar bilderna och historians ibland farsartade förvecklingar rullas ut i ett våldsamt tempo. I centrum står Pepa som, just det, är på gränsen till nervsammanbrott för att hennes man gjort slut utan förklaring, och hon försöker med alla till buds stående medel förhindra honom från att resa iväg med sin nya kvinna och avkräva honom något mer än de smetiga meddelanden han lämnar på hennes telefonsvarare. In kommer okända söner och ex-fruar som nyss släppts från mentalsjukhus, shiitiska terrorister, taxichaufförer med fäbless för leopardmönstrat, förförda kvinnorättsadvokater och spetsad gazpacho. Det är oklart om filmens titel endast syftar på kvinnorna i filmen, eller om detta är ett tillstånd Almodóvar aktivt försöker försätta även sin publik i.

Det hela är alltså väldigt underhållande. Men vad är det egentligen filmen vill ha sagt? Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott betyder väl i stort sätt samma sak som den sexistiskt stereotypa hysterikan, en fördom som inte känns sådär jättefräsch att skriva vidare på. Men det är framför allt bikaraktärerna som står för denna negativa gestaltning, Pepa själv framstår snarare som en rättfärdig hämnare, som trots ett stundtals i överkant affekterat agerande är den enda som till slut går ut med värdigheten i behåll – Carmen Maura är magnifik i huvudrollen. Att det är hon som får axla hjältens mantel måste ändå ses som ett nedmonterande av myten.

Albert Camus: L’exil et le royaume (1957)

« Depuis toujours, sur la terre sèche, raclée jusqu’à l’os, de ce pays démesuré, quelques hommes cheminaient sans trève, qui ne possédaient rien mais ne servaient personne, seigneurs misérables et libres d’un étrange royaume » (s. 27)


L’exil et le royaume samlar sex noveller där huvudpersonerna på olika vägar försöker nå fram till detta underliga kungarike. Gemensamt är upproret – för Camus (om jag har förstått honom rätt) är upproret det enda möjliga medlet för människan att uppnå frihet med eftersom hon i sitt grundtillstånd är fånge under fakticiteten, eller livets absurda realitet. Bara den som vägrar acceptera sakernas tillstånd kan göra sig fri, men denna frihet innebär inte någon automatisk lycka: lika troligt är att den utgörs av en smärtsam kollision.

I ”La femme adultère”, den inledande berättelsen varifrån citatet ovan hämtats, är huvudpersonen en medelålders kvinna som lever för lyckan av att vara behövd av sin man, trots ett ganska dött äktenskap. Hon följer med som sällskap på en säljresa (mannen är tyghandlare) men vantrivs i det karga algeriska inlandet. Camus leker med läsarens förväntningar då Janines akt av uppror är betydligt mindre dramatisk än vad titeln förespeglar; hon är otrogen endast i filosofisk mening.

Det finns flera detaljer i denna novell som gör att jag kopplar ihop den med Zolas Thérèse Raquin (och även en parallellitet när det gäller förutsättningarna, som det döda äktenskapet). Om Zola delar synen på människan som ofri är han betydligt mer pessimistisk än Camus när det gäller möjligheten till uppror: Thérèse Raquins upprorshandling leder bara in i en ännu mer accelererande ofrihet. Skillnaden gentemot Janine är att Thérèses otrogenhet och det efterföljande mordet på maken inte är resultat av en självständig viljehandling utan tvärtemot ett resignerande inför omständigheterna. När Janine tyst lämnar sin make kvar i sängen för att ensam smyga ut i den sahariska natten visar Camus att det motsatta mot Zolas vision inte bara är möjligt: att frångå tidens förutbestämda gång är, trots sina icke entydiga konsekvenser, en nödvändighet för den människa som inte vill gå under.

På väg mot frihetens kungarike möter vi förutom Janine även en grupp strejkande arbetare som då strejken avbryts istället upphör med att tala, en skolföreståndare i en avlägsen by som släpper fri den morddömde arabiske man som han satts att vakta, och en ingenjör på uppdrag i Brasilien som hjälper en inhemsk man att hålla ett löfte till gud. Exilen är som framgår av samlingens titel ett andra övergripande tema, men ett tema som är svårare att sätta fingret på. Visserligen befinner sig flera av protagonisterna i främmande land, men detta är inte aktuellt i alla novellerna. Jag förstår istället exilen som ett tillstånd den potentielle upprorsmakaren måste försätta sig i, en sorts främmandegöring av omvärlden som är nödvändig för ifrågasättandet av densamma och följaktligen en förutsättning för att kunna uppnå frihet. Exilen innebär ett avbrott för den oreflekterade självklarheten i tillvaron och kan hjälpa subjektet att få distans såväl till sin omvärld som till sig själv.

Nu kanske den här texten förmedlar intrycket att Camus skriver tung litteratur vars enda värde är det filosofiska innehållet, men så är inte alls fallet. L’exil et le royaume är njutbar i minst lika hög grad för sitt transparenta och konkreta språk, liksom för den uppriktiga människokärlek som lyser igenom i skildringen av karaktärerna.

Fish Tank – Andrea Arnold 2009

Fish Tank talar till mig på ett personligt plan. Jag känner de här människorna, jag har växt upp med dem och gått i skolan med dem. Jag har bara inte förstått det tidigare.
En vit, mager häst står fastkedjad ensam på en övergiven tomt som ligger på gränsen mellan förortens asfalt och naturens gulvissna gräs. Några husvagnar och bilar syns en bit bort, parkerade på grusplanen, men ingen människa är i sikte. Mia öppnar den tunga metallgrinden och närmar sig hästen försiktigt för att inte skrämma den, hon hyssjar lugnande. Hon tar upp en sten från marken och börjar slå mot låset som håller fast kättingen, men innan hon hinner förstöra det hörs hundskall och en ung kille kommer springande och skriker ”Vad i helvete håller du på med?” Mia tvingas avbryta och rusa därifrån.

Jag vill gärna läsa hästen som en symbol för Mia, eller i alla fall som någon sorts spegelsyster. Någon dag senare, när Mia kommer tillbaka för att återuppta räddningsaktionen är hästen flyttad, närmare husvagnarna. Den här gången hinner hon knappt ta upp stenen från marken innan hon är omgiven av killarna som verkar bo där, och det är bara med nöd och näppe hon lyckas undkomma vad som håller på att övergå i ett våldsamt övergrepp.

Sista gången hon återvänder är hästen borta. Av en av killarna, som hon trots allt blivit vän med, får hon veta att den avlivats. Den var sexton år gammal – ett år äldre än Mia själv.

Hästen är egentligen bara del i en sidohandling i filmen, som handlar om Mias kringskurna liv och de svek hon utsätts för av ”vuxenvärlden”, men för mig är den en kraftfull bild av huvudpersonens villkor där den står fastkedjad och kärlekslös. Mia lever i betongen. Hon bor med sin väldigt unga mamma, som hellre festar och dricker sig medvetslös än tar hand om Mia och lillasystern. Hon har egentligen inga vänner utan står i konflikt med tjejgänget på gården.

Katie Jarvis är fantastisk som den unga förortstjejen som vacklar mellan en påtvingad, tuff ta-ingen-skit-attityd och en på värme och närhet svältfödd sårbarhet. Hon är självständig och företagsam, särskilt när det kommer till dansen, hennes stora intresse, men när samtidigt en oartikulerad önskan om att någon ska komma och lösa henne ur bojorna – så som hon försökte göra med den vita hästen. Denna någon verkar bli Connor, mammas nya kille, som bryr sig om döttrarna på ett helt annat sätt en modern någonsin förmått. Men Connors och Mias relation är komplex; flickans behov av trygghet och en vuxen förebild sammanblandas med kärlek och sex, och Connor sviker det förtroende han byggt upp och det ansvar han tagit på sig. Det blir en smärtsam kraschlandning, och den förmåga till tillit som långsamt lockats fram ur Mia riskerar att återigen försvinna. Bara tack vare hennes egen inre styrka är det ändå möjligt för henne att gå vidare. Lite vuxnare, och med lite mer hopp.

Hästens liv är slut vid sexton år, men Mias har bara börjat.

The Pains of Being Pure at Heart @ Sonic, Lyon, France (24-06-2011)

Pains spelar på en slutsåld båt, förtöjd vid en kajplats på Saônes vänstra strand. Jag kommer tillräckligt tidigt för att höra en del av förbandet, franska Young Michelin. De spelar en glad, lite punkig variant av noisepop. Inte så dåligt, men bäst i de instrumentala låtarna, då punkackorden och den bångstyriga rundgången tonas ner till förmån för en mer eterisk-melodiös approach. Kul, ändå, att de sjunger på franska.

Det är vid det här laget ingen nyhet att Pains inte är särskilt nyskapande utan stolt visar upp sina referenspunkter – vilket må sticka i ögonen på somliga – men det är lika sant att de lyckas fylla de stora skor de själva burit fram ur garderoben. De skriver helt enkelt fantastisk pop. Dagens spelning var låtmässigt ganska jämnt fördelad mellan debutalbumet och låtar från aktuella skivan Belong, som jag ännu inte hunnit lyssna in mig på. Möjligen kan man tycka att låtarna är lite för lika varandra, jag tror att spelningen som helhet skulle vunnit på större variation. Nu ligger dynamiken framförallt inom låtarna, där supercatchiga upptemporefränger samsas med och avlöser gitarrattacker som emulerar My Bloody Valentines koordinerade orkanstyrka, samt i motvind kämpande syntmelodier. Ändå är det en underbar känsla att lyssna på Pains live, att sluta ögonen och låta sig svepas med av den ljumma stormen samtidigt som konsertlokalens flytande karaktär tillåter ett visst rofyllt vaggande.

Även om Pains bara bjuder på exploderande eufori som får adrenalinet att pumpa i kroppen under några korta ögonblick av spelningen (särskilt under ”Young Adult Friction”) och annars kör på i ett /ganska högt/ mellanläge, så tycker jag att de är riktigt lyckade live. Om man på skiva skulle störas av en viss lättviktighet kan man då man ser dem spela inte undgå att charmas av det unga Brooklynbandets oemotståndliga karisma.

Ps. Jag köpte Belong efter spelningen. Har inte lyssnat igenom det mer än ett par gånger, men nog finns här en del riktigt bra låtar. Och så är omslaget fruktansvärt snyggt:

L’oiseau perdu

På tunnelbanan mellan Sans Souci och Guillotière
uppväcks hundra trötta pendlare ur morgonens rutin
av en späd och sorgsen röst, som från en fågel som försvunnit
ner i schakten och förtvivlad söker efter vägen ut

men vars sång, som i en lövskog skulle bäras mellan träden
stolt och lustfyllt bort på vingar av den skiraste kristall
och nå fram med tonerna till alla uppmärksamma fränder,
blir i underjorden överkörd av skenande metall.

De som förr så sömnigt stirrat ut har äntligen ett fokus,
de har skänkts en gnutta ljus i sina morgontrötta liv
och i fönstret ser jag spegelbilden av en liten flicka
som vid mittendörren delar ut sitt innersta arkiv.

Efter tre minuter slutar flickan sjunga. Hon går ett varv i den
fullsatta vagnen med handen utsträckt, men resenärerna har
återgått i dvala och handen förblir tom. Jag fångar en sista glimt
av henne då hon stiger av. Hon ser ut att vara lika oberörd som sin publik.

Charles Baudelaire: Le spleen de Paris (1869)




Gustave Moreau - Galatée (1881)

 Baudelaires andra stora diktsamling, Le spleen de Paris, samlar femtio poetiska prosastycken där den melankoliske storstadsflanörens perspektiv på sin omvärld står i centrum. Denne ständige betraktare äger visserligen en skarp blick, men den är färgad av hans egen melankoli, hans spleen; en känsla av att vara distanserad från sig själv liksom från sina medmänniskor, och det dubbla behovet av att samtidigt konservera och överbrygga detta avstånd till världen.

I en av de vackraste dikterna, ”Anywhere out of the world”, liknas livet vid ett sjukhus där varje patient ständigt vill byta säng, eftersom de alla tror att det är bättre någon annan stans än där de själva befinner sig – en vision som avslutas med poetens konstaterande att det inte spelar någon roll var han befinner sig så länge det är bortom den här världen. Otillfredsställdheten med livets realiteter är givetvis ohållbar i längden, och jag tror att man kan läsa poetens iakttagande av det samtida storstadslivet – hans uppgående i massan som det beskrivs i ”Les foules” – som ett uttryck för en längtan att lära känna verkligheten. Om så är fallet är det dock dömt att misslyckas eftersom det är andras verkligheter, andras liv, som han försöker nå fram till. Ständigt detta oåtkomliga, detta ’bortom’, alltså. Fascinationen för det utomvärldsliga får även mer direkta uttryck i många av dikterna, ofta med mystiska eller mytologiska motiv med morbid underton. Som bäst blir Baudelaire när han låter den romantiska visionen och det moderna livet mötas.

Le spleen de Paris är i många avseenden en nära följeslagare till Les fleurs du mal, det är samma teman och motiv som varieras och tillsammans bildar samlingarna en detaljerad karta över Baudelaires tankevärld. Till formen förhåller sig dock dikterna i den förra till de i den senare ungefär som ett foto till en målning. I Les fleurs de mal vittnar varje penseldrag om författarens hand, medan Le spleen de Paris snarare visar prov på författarens konstfärdiga utnyttjande av det ljus som naturen tillhandahåller.

La vie singulière

Jag tänker på dig, lilla alpbäck.
Hela vintern har du vilat i den trygga glaciären,
kurat ihop under täcket av snö och is
och lyssnat på kalla vindars vinande mellan bergssidorna.
Nu, när den strålande vårsolen
återkallar alla de stackare som tvingats tillbringa månader
i ensamhet till livet,
vaknar du med bultande hjärta.
Oron över att ha tagit fel på datum
gör att du först bara försiktigt vågar smyga fram ur ismassan.
Små droppar bildar pölar
som sprider ett överjordiskt skimmer över glaciären,
men allt verkar vara i sin ordning
och efter en viss tvekan tar du mod till dig,
du drar ett djupt andetag av skälvande luft
och kastar dig ut!

Du kastar dig ut och världen ligger framför dig och under dig,
du rusar fram över sluttningar med yrvaket spirande grönska,
du hoppar på ett ben från klippblock till klippblock och sten till sten,
du skvätter och plaskar och brusar som en riktig fors.

När landskapet blir flackare minskar du farten och försöker insupa omgivningarna.
I maklig takt glider du förbi
vingårdar med rankorna i vindlande formationer över sluttningarna,
dungar med friska lövträd
utkastade bland vajande vetefält,
en herrgård i bländvit sten
och blåmålade fönsterluckor,
en allé av ståtliga almar.

Allt detta ser du,
lilla alpbäck som nu vuxit till en godmodig å.
Du ser allt, men så fort du upptäckt något vackert
något nytt och underbart som du vill dröja dig kvar vid för att kika närmare på
så måste du ändå ohjälpligt vidare,
framåt, nedåt.
Trots att nya upplevelser väntar bakom varje krök
blir du allt mer uppgiven över ditt öde;
över att aldrig kunna fånga dessa ögonblick
utan ständigt vara dömd till att se dem försvinna bakom dig.

Det öppna landskapet ersätts av
allt tätare bebyggelse
men de ständigt växlande intrycken har blivit för mycket för dig,
min vän.
Du lyckas inte längre hålla isär dem från varandra,
allt glider ihop i en organisk suddighet.
Färgklickar
som tidigare skänkte liv åt landskapet
sammanblandas till grådaskig oigenkännlighet.
Allt som finns kvar är framåtrörelsen,
men det som börjat som ett hoppfullt steg ut i friheten
är nu på sin höjd en vana,
en vana som blivit allt svårare att uthärda.

Den statiska gravitationen lämnar inga böner hörda.

Lilla alpbäck,
nu när du
till slut för alltid försvinner ner i Medelhavet
har du för länge sedan förlorat allt hopp
och den stora utspädningen kommer som en befrielse.

Le père Goriot – Honoré de Balzac (1834)

En ensamstående far älskar sina tv döttrar över allt annat i världen. Hela den förmögenhet han arbetat ihop som köpman i pastabranschen under åren efter revolutionen skänker han till sina döttrar i hemgift för att de ska kunna gift in sig i den sociala noblessen. Själv blir han dock inte insläppt i de distingerade kretsarna, och gradvis förlorar han kontakten med döttrarna som allt mer sällan låter honom besöka dem. Den passionerade faderskärleken mår inte så bra av detta och börjar allt mer vackla på gränsen till en sjuklig besatthet. De enda tillfällena då döttrarna visar sin fader någon tillgivenhet – eller över huvud taget någon uppmärksamhet – är när de själva hamnar i ekonomiska svårigheter, och Goriot, som trots allt behållit en liten pension och ett rum på madame Vauquers slitna pensionat, har snart pantsatt allt han äger och skuldsatt sig hos ockrare för sina döttrars skull. Han lyckas ändå inte köpa sig till sina döttrars hjärtan, och det sublima provet på deras egoism kommer när Goriot utblottad ligger för döden.

Det finns ett annat, och minst lika viktigt, spår i Le pere Goriot som följer den som trots titeln mest liknar verkets huvudperson, Eugène Rastignac. Som medboende hos mme Vauquer deltar han till en början i den allmänna mobbningen mot den lite löjlige och inte så talföre Goriot, men förenas sedan med honom över det gemensamma intresse som utgörs av Goriots döttrar. Det är i slutändan deras relation som framstår som den ”sannaste” i romanen; till skillnad från döttrarna vakar Rastignac hos honom under sjukdomstiden. Rastignac är den unge, naive och oförstörde studenten som introduceras i det högaristokratiska Paris och blir förförd av den flärdfulla livsstilen, samtidigt som han är smärtsamt medveten om sina egna ekonomiska förutsättningar. Han lyckas ändå få in en fot och blir la baronne Nucingens (dvs. den ena av Goriots döttrar) kärleksintresse. Dubbelexponeringen av societetslivet och den hjärtlösa behandlingen av Goriot presenterar dock ett olösligt dilemma för Rastignac.

Den tredje huvudkomponenten utgörs av Vautrin. Han har genomskådat den ”civiliserade” världen och sett dess ihålighet långt innan Rastignac fått uppleva samma sak. För Vautrin är enda möjligheten att arbeta utanför samhällets råmärken; han sätter sig på tvärs mot systemet och vägrar delta i dess falska spel, men det får också konsekvenser för honom själv: samhället tolererar inte dem som vägrar att anpassa sig. Vautrin blir angiven av ytterligare en annan pensionatsgäst och sänds tillbaka till straffkolonin där han gått under namnet Trompe-le-mort.

Det är en dyster skildring av samhället och den enskildes möjligheter till oberoende som Balzac ger oss. de sista styckena lämnar dock ett visst utrymme till hopp när Rastignac, trots allt det han upplevt och själv varit med om, bestämmer sig för att inte ge upp utan spela enligt reglerna så långt det går samtidigt som han försöker överlista dem. Litteraturkritikern György Lukàcs för fram Balzac som exempel på hur han menar att en marxistisk litteratur bör se ut (även om Balzac själv inte stod för den typen av värderingar). Jag måste säga att Lukàcs har en poäng: som förhoppningsvis framgått av min resumé skildrar Balzac väldigt skickligt samhällssystemets inverkan på den enskilda människan, hur kapitalismen och den sociala pressen att leva upp till ett onåbart framgångsideal bryter ner människornas empati och omöjliggör en verklig humanism. Något som tillhör Le pere Goriots största tillgångar är den smidighet med vilken Balzac rör sig mellan vitt skilda samhällsklasser. Ett exempel på hans lyhördhet gäller skildringen av den kollektiva grupp av studenter och lägre medelklassmänniskor som utgör abonnenterna på mme Vauquers servering. Med tvära kast, ordlekar och slang fångas den familjära och skämtsamma man kanske inte så bildade stämningen. Det skapas en speciell jargong som återkommer varje gång gruppen tar plats i berättelsen.

Särskilt Rastignac får mig att tänka mycket på Dickens, hans klassresa och utveckling från naivitet till en större grad av mognad påminner om sådana karaktärer som David Copperfield och Pip i Great Expectations. Liksom hos Dickens är karaktärerna hos Balzac i många fall typer; Goriot själv är det främsta exemplet på hur en enda karaktärsegenskap tillåts dominera en person totalt. Nu ska inte detta i Balzacs fall ses som någon oförmåga att göra sina karaktärer ”levande” (med de materiella förutsättningar som ges av papper & bläck torde detta i och för sig vara en oförmåga han delar med samtliga författarkollegor), nej, typerna är en oersättbar del av verket och av sättet att skriva. Samtidigt underminerar Balzac detta skrivsätt genom att den extrema passionen i Goriots enkelspårighet påminner om den icke-sammansatta människans omöjlighet i verkliga livet. Mina damer och herrar, detta är fiktion.

Mitt bestående intryck av Le pere Goriot blir vilken fantastisk berättare Balzac ändå är. Hans språk kanske inte är särskilt poetiskt, men desto mer effektivt, och med små medel lyckas han förmedla stämningar, miljöer och känslor. Berättarens närvaro är som en trygg famn att krypa upp i, men då historien så kräver avlägsnar han sig för att låta spela upp den i fred. Berättelsen är klassiskt, nästan dramatiskt, disponerad, men det blir aldrig konstlat utan meningar och stycken följer på varandra i ett kontinuerligt men inte monotont flöde, vilket trots allt är svårt att lyckas med.