Årsringar

Träd kan inte tänka, men vi minns allt.

Vi gömmer minnen djupt i våra stammar,

skyddade av bark och ved

tröstar de då hösten faller över oss.

Torra somrar, gatufestivaler,

kärlekspar som ristat sina namn,

hundar, katter, ekorrar och duvor –

svala andedräkter mot min bark.

Här, på gränsen mellan stad och verklighet,

är jag utposten som ser men inte talar

Under mina breda armar skugga,

himmel bortom mina blad,

evighet i skydd av deras grönska,

hemlig tystnad vajad milt av vinden.

För jag minns varje ansikte som skyndat sig förbi,

varje sätt att fästa blicken, varje gångart som passerat,

varje halv replik som oförmodat fastnat i min krona,

varje andetag som virvlat uppför stammen

Och de skall alltid vara.