fredag 6 juli 2012

Gatan


Flickan gick på gatan, och gatan var mycket lång.
Hon vandrade och vandrade som solen har sin gång,
men höghusen var skynken, som dolde hennes väg
för ljuset, de såg ned på hennes allvarsamma steg,
                och tycktes stå i vägen för varje tänkbart mål.
Hon hade inga tankar, hennes framtid var ett hål
som inte ville fyllas, det ökade sitt fång,
och allt hon kunde göra var att sjunga samma sång
                för asfalten och teglet, som en gång i den skog
hon lämnat allt det levande, att varje tonfall dog
i tystnad mot sterila, och smutsade med kol,
gatstenar, fasader som i avgrunden ett vrål.
                Ingen kom att lyssna, men mången var den man
som öppenhjärtligt närmade sig, sade ”Tag min hand,
jag följer dig på vägen, en bit, sen vet du nog
vad sällskapet var värt”, och många händer flickan tog.
                Dock ingen av dem märkte, i djupet svart som sot,
det avgrundshål som växte, gröptes framför hennes fot
ur gatan, och blev större, ju oftare det land
som utgör ensamheten blev beträtt av en annan.
                Hur kom det sig att flickan, så allvarsam och rak
i ryggen kunde fortsätta och aldrig såg tillbaks
på det hon hade lämnat? Var hemlängtan ett hot?
Vad fick henne att vandra på när hålet blev för stort,
                så lockande dess mörker, att tystnad sjunka ner
i evighetens trygga famn och aldrig synas mer?
I klänningsfållen insydd ett minnes skarpa smak,
tre slätryggade snäckskal; så får tomheten ett tak.
                Flickan gick på gatan, och gatan var mycket lång.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar