Vi följer Esther Greenwood, från livet som toppresterande ung stipendiat och i det gradvisa fallet ner i en djup depression, till tiden på hospitalet och till slut ett relativt tillfrisknande. Och vi kommer så nära, så otroligt smärtsamt nära. Det ryms så oerhört mycket i den här trots allt ganska vanliga historien, ung flicka med press från omgivningen och från sig själv, duktig i skolan men lyckas inte hantera mötet med vuxenlivet, allt blir för tungt, ingenting är längre värt någonting och allra minst hon själv… Det är en mörk historia, men det finns ett slags allmängiltighet i den som gör den uthärdlig, ja angelägen. Så här är det att vara ung, att vara kvinna. Så här är det att förlora hoppet. Men någonstans finns ändå en möjlig väg framåt, en liten gnutta ljus i tunneln – tillslut så lyckas Esther ändå lyfta på glaskupan. Det gick, i boken.Det märks ibland att Sylvia Plath är poet, även om språket i huvudsak är vardagsnära och direkt. Vissa enskilda scener blixtrar till i skönhet, som slutet på kapitel nio. Det är sista natten av New York-vistelsen (Esther är under första halvan av boken praktikant på en modetidning tillsammans med några andra flickor, de bor på hotell och går på en massa bjud-fester och andra tillställningar), som inte blivit särskilt lyckad, Esther har nyss kommit hem från en fest där hon blivit misshandlad av en kvinnohatare, hon är trött på det ytliga modelivet och har börjat visa de första tecknen på emotionell avtrubbning. Tidigt på morgonen smyger hon sig upp på hotellets tak, sätter sig och dinglar på kanten och låter alla sina kläder (som hon fått av modemänniskorna och är vackra och dyra) tyst segla ut över Manhattan. Det är hisnande vackert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar