Stranger Than Paradise (1984)

Regi och manus Jim Jarmusch: Stranger Than Paradise är indelad i tre akter, ”The New World”, ”One Year Later” och ”Paradise”, som motsvarar handlingens förflyttning från New York via Cleveland till Florida. Allt är lika blekt och ödsligt, den nedgångna storstadsförorten, snölandskapet vid Lake Erie och strandmotellet – det är en minimalistisk film i miljö såväl som handling och skådespeleri. Den ger ett lätt absurt intryck, och anledningen till detta är nog mindre den märkliga vändningen som kommer alldeles i slutet och totalt stör den tidigare realistiska händelselösheten, och som om det hade rört sig om en mer kommersiellt orienterad film hade varit filmens centrum – när nu Eva oförmodat blir misstagen för en knarklangare på grund av att hon bär en konstig hatt och därför helt plötsligt får en stor bunt med pengar av en väntande skummis så syftar det mest till att sätta filmens handling i perspektiv: trots att scenen är konventionell för det fiktiva berättandet som vanligen präglas av stora dramatiska rörelser är den väldigt långt från de små, obetydliga händelser som utgör vardagen för de flesta människor och som präglar filmen i övrigt.


Nej, anledningen till det lite skeva intrycket ligger på ett subtilare plan. Det är någonting i skådespelarnas sätt att framsäga sina (mycket vardagliga och enkla) repliker, det är som en minimal fördröjning i dialogen… inte så att skådespeleriet är direkt onaturligt, nej men mer i form av en lätt stilisering, som att vi ska bli påminda om att det är repliker, det är dialog. Främmandegöringen spökar i ett hörn. En liknande effekt uppnås av ett annat grepp som är lite mer synligt: på ett väldigt demonstrativt sätt bryts det mellan scenerna, bilden blir svart nästan innan scenen är färdigspelad och nästa scen dröjer flera sekunder, detta genomgående i hela filmen. Det här är en scen. Det här är en separat enhet, den följer och följs av andra separata enheter, men att dessa enheter skulle utgöra ett händelseförlopp är inte självklart, det är bara som det verkar…

Willie är en ung och hip New York-kille som inte riktigt bryr sig. Hans lägenhet är liten. Eva är kusinen från Ungern som kommer till USA och behöver någonstans att bo i tio dagar innan hon ska vidare med tåget till Cleveland. Willie är motvillig. De pratar inte så mycket med varandra, och hon åker vidare till Aunt Lotte. Innan hon åkt hinner hon träffa Willies kumpan Eddie, som är betydligt vänligare inställd. Ett år senare. Willie och Eddie bestämmer sig för att åka till Cleveland och hälsa på Eva som trots allt gjort ett visst intryck på dem båda. Cleveland är ungefär lika händelselöst som New York, men Eva blir i alla fall glad att se dem. Hon jobbar med att sälja korv. De stannar några dagar, sätter sig sedan i bilen för att åka tillbaka men vänder på motorvägen och tar med sig Eva till Florida istället.

Det är inga stora känslor, inga dramatiska händelser, men ändå finns där något som skapar en känsla av samhörighet mellan de tre ungdomarna på jakt efter ingenting, ett tidsfördriv för stunden. Livet är ganska meningslöst och utan betydelse, men det är inget att nedslås över, det gör inte så mycket så länge man sätter en fot framför den andra och fortsätter gå framåt. Det är värt någonting så länge det pågår. Det finns något märkligt där ändå.