En dag i Ivan Denisovitj Sjuchovs liv, en dag och tio år. Livet i ett straffläger i Sibirien skildrat på detaljnivå från reveljen klockan fem till sömnens inställande, en av 3653 (de tre extra dagarna beror på skottåren…) dagar av kyla, svultenhet, sömnbrist och hårt arbete. När sista sidan är nådd är det bara att börja om från början igen.
En dag i Ivan Denisovitj Sjuchovs liv, en dag och tio år. Inte mycket händer, men de små händelserna tycks betydelsefulla. Man väcks, äter blaskig soppa till frukost, marscherar till arbetet, fryser, murar, marscherar tillbaks, äter blaskig soppa till middag, somnar. Har man tur hinner man röka en cigarrett eller två innan det hela börjar om.
En dag i Ivan Denisovitj Sjuchovs liv, en dag och tio år. En dag som är enkelt och klart berättad, med ett språk som ligger nära den tillvarons knapphet som skildras. Vid några tillfällen bränner det till av den ilska som författaren annars lyckas hålla tillbaka. Hur skulle en varm människa någonsin kunna förstå en frusen?
Bokens mest uppenbara värde ligger kanske i den som historisk inifrånskildring av en fruktansvärd förtryckarmaskin, men det är samtidigt en skildring som är mycket konstfullt utförd – det var ju inte för inte som Solzjenitsyn fick ta emot 1970 års nobelpris. Trots det förlorar romanen lite i styrka på hur Sjuchov själv framställs. Han är helt enkelt lite för skicklig på att ’spela spelet’: han är den enastående individualisten som under sina åtta år lärt sig alla knepen, och även om han alltid agerar utifrån vad som är fördelaktigast för honom själv är han aldrig opportunistisk, utan behåller alltid en viss moralisk standard i förhållandet till sina medfångar. Den här stundtals Robinson Crusoeska rationalismen och den höga graden av anpassning till systemet må vara förutsättningar för att åstadkomma en så fullödig bild av lägrets inre dynamik som nu ges, men det får negativa konsekvenser för den emotionella tillägnelsen. Man förstår Sjuchovs situation, men man känner den inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar