Sara Lidman: Jag och min son (1961)




Sara Lidman

 

Jag hade ganska höga förväntningar när jag började läsa Sara Lidmans skildring av Sydafrika under apartheid. Jag och min son är skriven ur ett väldigt specifikt perspektiv; jagberättaren-”fadern” är en svensk man som med sin son Igor kommit till Sydafrika för att tjäna ”snabba pengar”, och det här är ett grepp med stor potential eftersom det sätter läsaren i kontakt med hur den exploaterande rasisten resonerar, ibland så övertygande att läsaren kommer på sig själv med att glida in i samma tankemönster. När det fungerar som det ska påminner oss Lidman likt Göran Palm i En orättvis betraktelse om att Sydafrikas apartheidsystem inte bara är (var) något hemskt långt borta som beror på fanatisk rasism och som inte rör oss, utan att det är ett visserligen extremt symptom på den idé om det egna jagets/gruppens rättigheter på bekostnad av alla andra som vandrade och fortfarande vandrar hand i hand med kapitalismen, samt att Sverige på inget sätt står (nåja, i det här fallet stod) utanför den exploatering som man samtidigt offentligt kunde fördöma. Visserligen tillhör apartheid historien, men problematiken är högaktuell även idag – den våg av främlingsfientlighet och rasism som väller fram över Europa beror ju i grunden på samma empatilösa egoism med ekonomiska motiv som var verksam i Sydafrika även om den tar sig andra uttryck (en skillnad är att rasismen i Sydafrika var offensiv – de vita frånkände de svarta sina medborgerliga rättigheter för att kunna utnyttja dem, medan den europeiska främlingsfientligheten av idag snarare är defensiv och handlar om att människor vill skydda sina privilegier mot utomstående).

Problemet med romanen beror, som jag ser det, på att fadern är alldeles för onyanserad. Han är helt enkelt för genomgående ”ond” och saknar i stort sett sympatiska drag. Exempel: han är patologiskt narcissistisk, han säger sig älska sin son men misshandlar honom psykiskt i jakten på bekräftelse, använder sonen som ”lockbete” på kvinnor, han är manipulativ, utnyttjande, han stjäl, bryter sig in i andra människors hus och tjuvlyssnar, han stred på Francos sida i spanska inbördeskriget, är sexistisk och rasistiskt och så vidare. Allt detta gör det lättare för läsaren att avvisa hans beteende som extremt; det är inte Sydafrika som lockar fram det onda i människan, det råkar bara vara en plats där det är ovanligt enkelt att bete sig som ett svin. Om fadern hade varit lättare att identifiera sig med hade det man kunnat se bortom det avvikande och upptäcka hur nära vissa resonemang faktiskt ligger vad som anses fullt normalt även i vårt samhälle, hur vi kanske själva hade tänkt och betett oss på precis samma sätt om omständigheterna hade varit lite annorlunda. ”Jag gör allt för min son…”

Förutom denna brist i effektivitet finns vissa andra mer formella aspekter att hänga upp sig på, till exempel känns vissa vändningar i handlingen lite för tillrättalagda för att det ska vara helt övertygande – att fadern först råkade springa in i Kathleens mor och sedan direkt förstod vem det var (Kathleen är en skotsk lärarinna som är i Sydafrika för att leta efter sina föräldrar, fadern mer eller mindre tvingar henne att umgås med honom efter att de råkat bli bekanta)… Annat, som att förstapersonsperspektivet ibland nästan omärkligt verkar glida över i en mer överordnad berättarposition utan att det motiveras kan jag tycka är ganska positivt, det ger texten en viss känsla av vacklande, av tvekan, som är estetiskt tilltalande trots dess inkongruens.

Till detta, kanske som förklaring av en del av de brister som påpekats, bör nämnas att författaren själv inte var nöjd med den utgåva av Jag och min son som kom ut 1961 och som ganska uppenbart skrevs i affekt efter de förnedrande händelser som gjort slut på författarens egen Sydafrikavistelse under 1960-1961 – Sara Lidman blev åtalad för brott mot raslagarna, hon hade haft ett kärleksförhållande med en svart medlem av ANC, och sedlighetspolisen hade efter ett tips stormat in och tagit dem på ”bar gärning”. En ny version av romanen kom 1963 och är till stora delar omarbetad, bland annat ska just fadern vara mindre karikerad. Mina höga förväntningar blev, som det nog framgått, inte riktigt infriade, men det var trots allt ganska uppfriskande att läsa ett så svavelosande stycke prosa som detta.