Einstürzende Neubauten: Halber Mensch (1985)

På Halber Mensch, Einstürzende Neubautens tredje studioalbum, är det tydligt redan från det eponyma öppningsspåret att det har skett en utveckling och utvidgning av såväl sound som approach sedan debuten Kollaps och mottot ”Hören mit schmerzen”. Schizofren a capella och spinaldisko ackompanjerar numera metallskrotsbankandet och oljudsfrossandet. Halber Mensch är industrigotik på rätt sida metalgitarrerna och ett imponerande exempel på gestaltande musik. Titeln, Halv människa, anger tonen och verkar tematiskt sammanhållande på den konkretistiska perkussionen, den sparsamma men oh så effektiva instrumenteringen, och Blixa Bargelds sång som växlar mellan sinistra, knappt hörbara viskningar, ett nästan mekaniskt skanderande och bryts i torterade skrik.

Omslaget till nyutgåvan från 2002.

Den halva människan. Den första betydelsen som dyker upp är såklart den amputerade; tortyroffret, den rent kroppsliga smärtan som bildar en stabil grund för hela konstverket, en grund som alltså finns kvar sedan Kollaps och intressant nog förenar artisten med lyssnaren i en gemensam upplevelse tvärs över verkets gränser. Nästa möjlighet är cyborgen, hälften människa, hälften maskin. Om Blixa Bargeld uttrycker det av människa som finns i musiken så tar han även över något av de ”industriella” ljudens karakteristika, jag tänker framförallt på den repetitiva, stötigt mekaniska refrängen i Z.N.S. och även i Yü-Gung. Nära ”människan som maskin” ligger drogberoendet, abstinensen, den kemiskt inducerade schizofrenin och paranoian, vilket väl framförallt blir uttalat i Trinklied och Z.N.S. (kanske också i Sehnsucht) men som också genomgående finns med som en underliggande möjlighet.

Människa, maskin, monster. Gränserna är oskarpa. I Yü-Gung är textens jag en cancerböld, ett enormt uppblåst ego – ”Ich bin das ganze Chinesische Volk – Fütter mein ego!” – och det kan lika gärna handla om ett konkret monster av enorma proportioner som om en hänsynslös egocentriker. Oavsett detta förhållande så håller tumören-subjektet på att samtidigt tränga undan världen och införliva den i sin egen växande kropp. Det intressanta med detta förlopp är att det lika mycket skildras i texten som i musiken. Rytmen är pådrivande och utpräglat industriell, det låter som någon form av stansmaskin eller kanske en spikpistol som med jämna intervaller utför sitt statiska arbete. Vid sidan av rytmen så domineras ljudbilden av Bargelds röst som i sitt upprepande av frasen ”Fütter mein ego” låter allt mer manisk, samtidigt som han hela tiden förblir märkligt distanserad – här har vi den halva människan igen: jagets ’uppblåsning’ till allomfattande lämnar kvar ett tomrum någonstans inuti honom… när jaget expanderar minskar (paradoxalt nog?) känslan av att vara ett helt; subjektet existerar bara i förhållande till det ’andra’, den egna existensen och identiteten tillkommer i interaktionen med andra människor (och i övriga relationer). Sålunda förloras något i det egna jaget samtidigt som detta jag tränger undan allt som inte tillhör det. De vokala partierna avgränsas av ickemelodiska synthpartier som nog bäst kan beskrivas som ett spöklikt skenande, inte kaotiskt men okontrollerbart, som ett förarlöst tåg som visserligen begränsas i sin framfart av rälsen men vars levande kraft ändå ter sig oerhört hotfull. Låten utmynnar i ett hopplöst eller uppgivet klämtande i klockor eller klockliknande föremål som dock är påfallande klanglösa.

Att på det här sättet skriva om musik som om det bara var en annan form av litteratur eller film är inte alls självklart för mig. I ’normala fall’ skulle jag nog säga att musiken är den mest abstrakta av konstarterna, möjligen kapabel att förmedla känslor och stämningar men knappast idéer. För förmedlandet av idéer krävs i regel att musiken tar hjälp av sådant som sångtexter, eller visuella element som skivomslag och musikvideor. Så även i detta fall. Förhållandet är dock komplicerat: samtidigt som det är inskränkande att avvisa dessa sidor av det musikaliska verket så finns ju hela tiden den högst reella möjligheten att ta del av musiken endast som ljud. När det gäller texterna är det extra speciellt eftersom det ligger en stor skillnad i att tillgodogöra sig dem i skrivet skick och i sjungen form: för det första en skillnad i överblickbarhet, för det andra kan artikulationen utgöra ett ’hinder’ för att uppfatta hela texten. För det tredje så kan vokalisten genom sina konstnärliga verktyg radikalt påverka betydelsen i en text. Det blir ett dilemma, vad är viktigast – den tryckta texten eller den sjungna (men man måste förstås inte välja).

Vissa artister, som Einstürzende Neubauten på Halber Mensch, lyckas dock förena det idéinnehåll som förmedlas av texter etc. med hur det faktiskt låter. I dessa fall tycker jag inte att man ska väja för en mer ambitiös tolkning. Missförstå mig inte nu, den mesta musiken med några som helst kvalitetsambitioner har väl någon form av överensstämmelse mellan ’budskap’ och musikalisk gestaltning – ledsna texter till melodier i moll osv., men det är inte så ofta det utmynnar i ett ömsesidigt beroende, oftast brukar man kunna njuta av melodierna, sångarens vackra stämma eller den pumpande basgången (eller för den delen texterna utanför sitt sammanhang) utan att behöva fundera särskilt mycket. De (undantags-) fall där det motsatta gäller erbjuder dock oftast en riklig belöning för den ökade intellektuella arbetsinsatsen. Einstürzende Neubauten är alltså ett av dessa band, men det går naturligtvis att dra det ännu längre: ett näraliggande exempel är F.M. Einheit (annars medlem i Einstürzende Neubauten) som som soloartist gestaltat första tredjedelen av Dantes Divina Commedia på skivan Radio Inferno på ett anmärkningsvärt sätt (till exempel är det legendariske radio-DJ:n John Peel som övertar Vergilius funktion som vägvisare genom helveteskretsarna).

Tillbaks till Halber Mensch. Om det inte framgått tidigare så är det en väldigt bra skiva (nu, med tanke på tidigare blogginlägg låter det väl som att jag är helt okritisk och sväljer allt med hull och hår, men anledningen till att de flesta av inläggen hittills varit väldigt positiva är 1. jag skriver hellre om sådant jag tycker är bra än om sådant jag inte gillar 2. mitt kulturella urval görs med ett visst medvetande om vad jag tycker om och inte, dvs. mycket av det material som skulle riskera ordentliga sågningar når aldrig mina trum- eller näthinnor enligt devisen det finns för mycket bra musik/böcker/film för att lägga tid på sådant som verkar dåligt, och 3. jag närmar mig vanligen nya verk med en positivt avvaktande grundinställning, istället för att vid första möjlighet avfärda verket försöker jag möta det på dess villkor, eller i idealfallet någonstans i mitten. Jag är såklart medveten om riskerna som finns med alla tre punkterna och ska försöka bättra mig…), alldeles fantastiskt bra, och tillsammans med den lite mer avskalade och atmosfäriska Haus der Lüge från 1988 ett av de album som framstår som det musikaliska 80-talets obestridliga mästerverk. Skivan har kommit i en nyutgåva 2002 med tre extra låtar varav covern på Lee Hazlewoods Sand är ett intressant tillskott, en mekano-sakral western ur djupen för att kortfattat beskriva känslan. Ungefär samtidigt med originalskivan gjordes också en film med samma namn, en kombinerad live- och musikvideo runt timmen (regi Sogo Ishii) där lite mer än hälften av låtarna kommer från albumet. Förutom att man får se svettiga tyskar banka på stål in action (vilket alltid är trevligt) så utgör den ett av dessa visuella medel som gör något med musiken – det finns några rikligt märkliga/suggestiva scener som man faktiskt inte får missa. Filmen finns på youtube, men är uppdelad i avsnitt för varje låt, första videon finns här.