Kubistisk pastoral

Tragus svalgkomplex skiftar i skymningen
Trevande trevnad fryser du?
Plastiska leenden piercar mitt hjärta
Strålar av kantstött emalj

Under eken under eken under eken
Ett annat samtal, en annan matsal
Orden läcker, inte till
Vassasavali vassili saliv

Minns du när vi
Ja så länge du och
Det var bara ett
för alltid

Lipsticka saltkross i trädgården
Slaskrosor, träckrosor, törntrosor
Maskgrus skiner igenom
Imorgon är en annan morgondag.

The Bell Jar – Sylvia Plath (1963)

Sylvia Plath är en av dessa konstnärer där myten som omger personen hotar att överskugga verket. Att inte läsa The Bell Jar som en lätt maskerad skildring av författaren själv är omöjligt, men boken är så mycket mer än ett tragiskt vittnesmål och bidrag till mytbildningen. The Bell Jar är litteratur som är angelägen.

Vi följer Esther Greenwood, från livet som toppresterande ung stipendiat och i det gradvisa fallet ner i en djup depression, till tiden på hospitalet och till slut ett relativt tillfrisknande. Och vi kommer så nära, så otroligt smärtsamt nära. Det ryms så oerhört mycket i den här trots allt ganska vanliga historien, ung flicka med press från omgivningen och från sig själv, duktig i skolan men lyckas inte hantera mötet med vuxenlivet, allt blir för tungt, ingenting är längre värt någonting och allra minst hon själv… Det är en mörk historia, men det finns ett slags allmängiltighet i den som gör den uthärdlig, ja angelägen. Så här är det att vara ung, att vara kvinna. Så här är det att förlora hoppet. Men någonstans finns ändå en möjlig väg framåt, en liten gnutta ljus i tunneln – tillslut så lyckas Esther ändå lyfta på glaskupan. Det gick, i boken.

Det märks ibland att Sylvia Plath är poet, även om språket i huvudsak är vardagsnära och direkt. Vissa enskilda scener blixtrar till i skönhet, som slutet på kapitel nio. Det är sista natten av New York-vistelsen (Esther är under första halvan av boken praktikant på en modetidning tillsammans med några andra flickor, de bor på hotell och går på en massa bjud-fester och andra tillställningar), som inte blivit särskilt lyckad, Esther har nyss kommit hem från en fest där hon blivit misshandlad av en kvinnohatare, hon är trött på det ytliga modelivet och har börjat visa de första tecknen på emotionell avtrubbning. Tidigt på morgonen smyger hon sig upp på hotellets tak, sätter sig och dinglar på kanten och låter alla sina kläder (som hon fått av modemänniskorna och är vackra och dyra) tyst segla ut över Manhattan. Det är hisnande vackert.

En dag i Ivan Denisovitjs liv – Alexander Solzjenitsyn (1962)

En dag i Ivan Denisovitj Sjuchovs liv, en dag och tio år. Livet i ett straffläger i Sibirien skildrat på detaljnivå från reveljen klockan fem till sömnens inställande, en av 3653 (de tre extra dagarna beror på skottåren…) dagar av kyla, svultenhet, sömnbrist och hårt arbete. När sista sidan är nådd är det bara att börja om från början igen.

En dag i Ivan Denisovitj Sjuchovs liv, en dag och tio år. Inte mycket händer, men de små händelserna tycks betydelsefulla. Man väcks, äter blaskig soppa till frukost, marscherar till arbetet, fryser, murar, marscherar tillbaks, äter blaskig soppa till middag, somnar. Har man tur hinner man röka en cigarrett eller två innan det hela börjar om.

En dag i Ivan Denisovitj Sjuchovs liv, en dag och tio år. En dag som är enkelt och klart berättad, med ett språk som ligger nära den tillvarons knapphet som skildras. Vid några tillfällen bränner det till av den ilska som författaren annars lyckas hålla tillbaka. Hur skulle en varm människa någonsin kunna förstå en frusen?

Bokens mest uppenbara värde ligger kanske i den som historisk inifrånskildring av en fruktansvärd förtryckarmaskin, men det är samtidigt en skildring som är mycket konstfullt utförd – det var ju inte för inte som Solzjenitsyn fick ta emot 1970 års nobelpris. Trots det förlorar romanen lite i styrka på hur Sjuchov själv framställs. Han är helt enkelt lite för skicklig på att ’spela spelet’: han är den enastående individualisten som under sina åtta år lärt sig alla knepen, och även om han alltid agerar utifrån vad som är fördelaktigast för honom själv är han aldrig opportunistisk, utan behåller alltid en viss moralisk standard i förhållandet till sina medfångar. Den här stundtals Robinson Crusoeska rationalismen och den höga graden av anpassning till systemet må vara förutsättningar för att åstadkomma en så fullödig bild av lägrets inre dynamik som nu ges, men det får negativa konsekvenser för den emotionella tillägnelsen. Man förstår Sjuchovs situation, men man känner den inte.

Den var fågel

Den var fågel

Den var flyga

Den var flykt

Fjädrar markerar Nedslagsplatsen

(Resten har tagits om hand

av skogens proletärer)

Jag snubblar.

Lilla fågel –

Ett liv så gracilt

Med ett slut så vulgärt!

Den var fågel

Den var flyga

Den var flykt!

Sara Lidman: Jag och min son (1961)




Sara Lidman

 

Jag hade ganska höga förväntningar när jag började läsa Sara Lidmans skildring av Sydafrika under apartheid. Jag och min son är skriven ur ett väldigt specifikt perspektiv; jagberättaren-”fadern” är en svensk man som med sin son Igor kommit till Sydafrika för att tjäna ”snabba pengar”, och det här är ett grepp med stor potential eftersom det sätter läsaren i kontakt med hur den exploaterande rasisten resonerar, ibland så övertygande att läsaren kommer på sig själv med att glida in i samma tankemönster. När det fungerar som det ska påminner oss Lidman likt Göran Palm i En orättvis betraktelse om att Sydafrikas apartheidsystem inte bara är (var) något hemskt långt borta som beror på fanatisk rasism och som inte rör oss, utan att det är ett visserligen extremt symptom på den idé om det egna jagets/gruppens rättigheter på bekostnad av alla andra som vandrade och fortfarande vandrar hand i hand med kapitalismen, samt att Sverige på inget sätt står (nåja, i det här fallet stod) utanför den exploatering som man samtidigt offentligt kunde fördöma. Visserligen tillhör apartheid historien, men problematiken är högaktuell även idag – den våg av främlingsfientlighet och rasism som väller fram över Europa beror ju i grunden på samma empatilösa egoism med ekonomiska motiv som var verksam i Sydafrika även om den tar sig andra uttryck (en skillnad är att rasismen i Sydafrika var offensiv – de vita frånkände de svarta sina medborgerliga rättigheter för att kunna utnyttja dem, medan den europeiska främlingsfientligheten av idag snarare är defensiv och handlar om att människor vill skydda sina privilegier mot utomstående).

Problemet med romanen beror, som jag ser det, på att fadern är alldeles för onyanserad. Han är helt enkelt för genomgående ”ond” och saknar i stort sett sympatiska drag. Exempel: han är patologiskt narcissistisk, han säger sig älska sin son men misshandlar honom psykiskt i jakten på bekräftelse, använder sonen som ”lockbete” på kvinnor, han är manipulativ, utnyttjande, han stjäl, bryter sig in i andra människors hus och tjuvlyssnar, han stred på Francos sida i spanska inbördeskriget, är sexistisk och rasistiskt och så vidare. Allt detta gör det lättare för läsaren att avvisa hans beteende som extremt; det är inte Sydafrika som lockar fram det onda i människan, det råkar bara vara en plats där det är ovanligt enkelt att bete sig som ett svin. Om fadern hade varit lättare att identifiera sig med hade det man kunnat se bortom det avvikande och upptäcka hur nära vissa resonemang faktiskt ligger vad som anses fullt normalt även i vårt samhälle, hur vi kanske själva hade tänkt och betett oss på precis samma sätt om omständigheterna hade varit lite annorlunda. ”Jag gör allt för min son…”

Förutom denna brist i effektivitet finns vissa andra mer formella aspekter att hänga upp sig på, till exempel känns vissa vändningar i handlingen lite för tillrättalagda för att det ska vara helt övertygande – att fadern först råkade springa in i Kathleens mor och sedan direkt förstod vem det var (Kathleen är en skotsk lärarinna som är i Sydafrika för att leta efter sina föräldrar, fadern mer eller mindre tvingar henne att umgås med honom efter att de råkat bli bekanta)… Annat, som att förstapersonsperspektivet ibland nästan omärkligt verkar glida över i en mer överordnad berättarposition utan att det motiveras kan jag tycka är ganska positivt, det ger texten en viss känsla av vacklande, av tvekan, som är estetiskt tilltalande trots dess inkongruens.

Till detta, kanske som förklaring av en del av de brister som påpekats, bör nämnas att författaren själv inte var nöjd med den utgåva av Jag och min son som kom ut 1961 och som ganska uppenbart skrevs i affekt efter de förnedrande händelser som gjort slut på författarens egen Sydafrikavistelse under 1960-1961 – Sara Lidman blev åtalad för brott mot raslagarna, hon hade haft ett kärleksförhållande med en svart medlem av ANC, och sedlighetspolisen hade efter ett tips stormat in och tagit dem på ”bar gärning”. En ny version av romanen kom 1963 och är till stora delar omarbetad, bland annat ska just fadern vara mindre karikerad. Mina höga förväntningar blev, som det nog framgått, inte riktigt infriade, men det var trots allt ganska uppfriskande att läsa ett så svavelosande stycke prosa som detta.

Blåsljudet

I varje pojke bor en liten

Flicka som är frihet

Men pojken känner

Inte igen henne

Han luras att tro

Att hon är farlig

Och gömmer henne

Pressar ihop henne i en liten punkt

Men hon försvinner inte

Hon sätter sig som ett häftstift

I hjärtmuskeln

Pojken tror att han är fri

Och glömmer henne

Men hjärtat minns

Och trasas långsamt

Sönder med varje slag

Bara den som lyssnar riktigt noga

Kan höra blåsljudet.

Stenen

Vaktmästaren är två meter lång

Rödhårigt fnasig och stor som ett hus

Frustande, pustande

Dyker han alltid upp

Jag tror aldrig

Någon märkte det

Men han såg något

Särskilt hos mig

Han har en aura omkring sig

En aura av hårdhänthet

När han kallar en till sig med efternamnet

Spänner man ofrivilligt alla muskler

Inte så att han gick

Över gränsen

Han var ingen

Ond människa

Aldrig med hat men med rättfärdig vrede

Fyller han ångande skolgårdens ödslighet

Men kasta då

Va inte en sån mes

Bakom idrottshallen

Sten mot plåt

Makadam, makadam, makadam

Det blir lite buckligt

Jag har en sten i min hand

Var kom den ifrån?

Makadam makadam makadam

Flammande rödhårig vrede

Jag grät för jag kunde inte minnas

Vad som hände med stenen.

Einstürzende Neubauten: Halber Mensch (1985)

På Halber Mensch, Einstürzende Neubautens tredje studioalbum, är det tydligt redan från det eponyma öppningsspåret att det har skett en utveckling och utvidgning av såväl sound som approach sedan debuten Kollaps och mottot ”Hören mit schmerzen”. Schizofren a capella och spinaldisko ackompanjerar numera metallskrotsbankandet och oljudsfrossandet. Halber Mensch är industrigotik på rätt sida metalgitarrerna och ett imponerande exempel på gestaltande musik. Titeln, Halv människa, anger tonen och verkar tematiskt sammanhållande på den konkretistiska perkussionen, den sparsamma men oh så effektiva instrumenteringen, och Blixa Bargelds sång som växlar mellan sinistra, knappt hörbara viskningar, ett nästan mekaniskt skanderande och bryts i torterade skrik.

Omslaget till nyutgåvan från 2002.

Den halva människan. Den första betydelsen som dyker upp är såklart den amputerade; tortyroffret, den rent kroppsliga smärtan som bildar en stabil grund för hela konstverket, en grund som alltså finns kvar sedan Kollaps och intressant nog förenar artisten med lyssnaren i en gemensam upplevelse tvärs över verkets gränser. Nästa möjlighet är cyborgen, hälften människa, hälften maskin. Om Blixa Bargeld uttrycker det av människa som finns i musiken så tar han även över något av de ”industriella” ljudens karakteristika, jag tänker framförallt på den repetitiva, stötigt mekaniska refrängen i Z.N.S. och även i Yü-Gung. Nära ”människan som maskin” ligger drogberoendet, abstinensen, den kemiskt inducerade schizofrenin och paranoian, vilket väl framförallt blir uttalat i Trinklied och Z.N.S. (kanske också i Sehnsucht) men som också genomgående finns med som en underliggande möjlighet.

Människa, maskin, monster. Gränserna är oskarpa. I Yü-Gung är textens jag en cancerböld, ett enormt uppblåst ego – ”Ich bin das ganze Chinesische Volk – Fütter mein ego!” – och det kan lika gärna handla om ett konkret monster av enorma proportioner som om en hänsynslös egocentriker. Oavsett detta förhållande så håller tumören-subjektet på att samtidigt tränga undan världen och införliva den i sin egen växande kropp. Det intressanta med detta förlopp är att det lika mycket skildras i texten som i musiken. Rytmen är pådrivande och utpräglat industriell, det låter som någon form av stansmaskin eller kanske en spikpistol som med jämna intervaller utför sitt statiska arbete. Vid sidan av rytmen så domineras ljudbilden av Bargelds röst som i sitt upprepande av frasen ”Fütter mein ego” låter allt mer manisk, samtidigt som han hela tiden förblir märkligt distanserad – här har vi den halva människan igen: jagets ’uppblåsning’ till allomfattande lämnar kvar ett tomrum någonstans inuti honom… när jaget expanderar minskar (paradoxalt nog?) känslan av att vara ett helt; subjektet existerar bara i förhållande till det ’andra’, den egna existensen och identiteten tillkommer i interaktionen med andra människor (och i övriga relationer). Sålunda förloras något i det egna jaget samtidigt som detta jag tränger undan allt som inte tillhör det. De vokala partierna avgränsas av ickemelodiska synthpartier som nog bäst kan beskrivas som ett spöklikt skenande, inte kaotiskt men okontrollerbart, som ett förarlöst tåg som visserligen begränsas i sin framfart av rälsen men vars levande kraft ändå ter sig oerhört hotfull. Låten utmynnar i ett hopplöst eller uppgivet klämtande i klockor eller klockliknande föremål som dock är påfallande klanglösa.

Att på det här sättet skriva om musik som om det bara var en annan form av litteratur eller film är inte alls självklart för mig. I ’normala fall’ skulle jag nog säga att musiken är den mest abstrakta av konstarterna, möjligen kapabel att förmedla känslor och stämningar men knappast idéer. För förmedlandet av idéer krävs i regel att musiken tar hjälp av sådant som sångtexter, eller visuella element som skivomslag och musikvideor. Så även i detta fall. Förhållandet är dock komplicerat: samtidigt som det är inskränkande att avvisa dessa sidor av det musikaliska verket så finns ju hela tiden den högst reella möjligheten att ta del av musiken endast som ljud. När det gäller texterna är det extra speciellt eftersom det ligger en stor skillnad i att tillgodogöra sig dem i skrivet skick och i sjungen form: för det första en skillnad i överblickbarhet, för det andra kan artikulationen utgöra ett ’hinder’ för att uppfatta hela texten. För det tredje så kan vokalisten genom sina konstnärliga verktyg radikalt påverka betydelsen i en text. Det blir ett dilemma, vad är viktigast – den tryckta texten eller den sjungna (men man måste förstås inte välja).

Vissa artister, som Einstürzende Neubauten på Halber Mensch, lyckas dock förena det idéinnehåll som förmedlas av texter etc. med hur det faktiskt låter. I dessa fall tycker jag inte att man ska väja för en mer ambitiös tolkning. Missförstå mig inte nu, den mesta musiken med några som helst kvalitetsambitioner har väl någon form av överensstämmelse mellan ’budskap’ och musikalisk gestaltning – ledsna texter till melodier i moll osv., men det är inte så ofta det utmynnar i ett ömsesidigt beroende, oftast brukar man kunna njuta av melodierna, sångarens vackra stämma eller den pumpande basgången (eller för den delen texterna utanför sitt sammanhang) utan att behöva fundera särskilt mycket. De (undantags-) fall där det motsatta gäller erbjuder dock oftast en riklig belöning för den ökade intellektuella arbetsinsatsen. Einstürzende Neubauten är alltså ett av dessa band, men det går naturligtvis att dra det ännu längre: ett näraliggande exempel är F.M. Einheit (annars medlem i Einstürzende Neubauten) som som soloartist gestaltat första tredjedelen av Dantes Divina Commedia på skivan Radio Inferno på ett anmärkningsvärt sätt (till exempel är det legendariske radio-DJ:n John Peel som övertar Vergilius funktion som vägvisare genom helveteskretsarna).

Tillbaks till Halber Mensch. Om det inte framgått tidigare så är det en väldigt bra skiva (nu, med tanke på tidigare blogginlägg låter det väl som att jag är helt okritisk och sväljer allt med hull och hår, men anledningen till att de flesta av inläggen hittills varit väldigt positiva är 1. jag skriver hellre om sådant jag tycker är bra än om sådant jag inte gillar 2. mitt kulturella urval görs med ett visst medvetande om vad jag tycker om och inte, dvs. mycket av det material som skulle riskera ordentliga sågningar når aldrig mina trum- eller näthinnor enligt devisen det finns för mycket bra musik/böcker/film för att lägga tid på sådant som verkar dåligt, och 3. jag närmar mig vanligen nya verk med en positivt avvaktande grundinställning, istället för att vid första möjlighet avfärda verket försöker jag möta det på dess villkor, eller i idealfallet någonstans i mitten. Jag är såklart medveten om riskerna som finns med alla tre punkterna och ska försöka bättra mig…), alldeles fantastiskt bra, och tillsammans med den lite mer avskalade och atmosfäriska Haus der Lüge från 1988 ett av de album som framstår som det musikaliska 80-talets obestridliga mästerverk. Skivan har kommit i en nyutgåva 2002 med tre extra låtar varav covern på Lee Hazlewoods Sand är ett intressant tillskott, en mekano-sakral western ur djupen för att kortfattat beskriva känslan. Ungefär samtidigt med originalskivan gjordes också en film med samma namn, en kombinerad live- och musikvideo runt timmen (regi Sogo Ishii) där lite mer än hälften av låtarna kommer från albumet. Förutom att man får se svettiga tyskar banka på stål in action (vilket alltid är trevligt) så utgör den ett av dessa visuella medel som gör något med musiken – det finns några rikligt märkliga/suggestiva scener som man faktiskt inte får missa. Filmen finns på youtube, men är uppdelad i avsnitt för varje låt, första videon finns här.

Stranger Than Paradise (1984)

Regi och manus Jim Jarmusch: Stranger Than Paradise är indelad i tre akter, ”The New World”, ”One Year Later” och ”Paradise”, som motsvarar handlingens förflyttning från New York via Cleveland till Florida. Allt är lika blekt och ödsligt, den nedgångna storstadsförorten, snölandskapet vid Lake Erie och strandmotellet – det är en minimalistisk film i miljö såväl som handling och skådespeleri. Den ger ett lätt absurt intryck, och anledningen till detta är nog mindre den märkliga vändningen som kommer alldeles i slutet och totalt stör den tidigare realistiska händelselösheten, och som om det hade rört sig om en mer kommersiellt orienterad film hade varit filmens centrum – när nu Eva oförmodat blir misstagen för en knarklangare på grund av att hon bär en konstig hatt och därför helt plötsligt får en stor bunt med pengar av en väntande skummis så syftar det mest till att sätta filmens handling i perspektiv: trots att scenen är konventionell för det fiktiva berättandet som vanligen präglas av stora dramatiska rörelser är den väldigt långt från de små, obetydliga händelser som utgör vardagen för de flesta människor och som präglar filmen i övrigt.


Nej, anledningen till det lite skeva intrycket ligger på ett subtilare plan. Det är någonting i skådespelarnas sätt att framsäga sina (mycket vardagliga och enkla) repliker, det är som en minimal fördröjning i dialogen… inte så att skådespeleriet är direkt onaturligt, nej men mer i form av en lätt stilisering, som att vi ska bli påminda om att det är repliker, det är dialog. Främmandegöringen spökar i ett hörn. En liknande effekt uppnås av ett annat grepp som är lite mer synligt: på ett väldigt demonstrativt sätt bryts det mellan scenerna, bilden blir svart nästan innan scenen är färdigspelad och nästa scen dröjer flera sekunder, detta genomgående i hela filmen. Det här är en scen. Det här är en separat enhet, den följer och följs av andra separata enheter, men att dessa enheter skulle utgöra ett händelseförlopp är inte självklart, det är bara som det verkar…

Willie är en ung och hip New York-kille som inte riktigt bryr sig. Hans lägenhet är liten. Eva är kusinen från Ungern som kommer till USA och behöver någonstans att bo i tio dagar innan hon ska vidare med tåget till Cleveland. Willie är motvillig. De pratar inte så mycket med varandra, och hon åker vidare till Aunt Lotte. Innan hon åkt hinner hon träffa Willies kumpan Eddie, som är betydligt vänligare inställd. Ett år senare. Willie och Eddie bestämmer sig för att åka till Cleveland och hälsa på Eva som trots allt gjort ett visst intryck på dem båda. Cleveland är ungefär lika händelselöst som New York, men Eva blir i alla fall glad att se dem. Hon jobbar med att sälja korv. De stannar några dagar, sätter sig sedan i bilen för att åka tillbaka men vänder på motorvägen och tar med sig Eva till Florida istället.

Det är inga stora känslor, inga dramatiska händelser, men ändå finns där något som skapar en känsla av samhörighet mellan de tre ungdomarna på jakt efter ingenting, ett tidsfördriv för stunden. Livet är ganska meningslöst och utan betydelse, men det är inget att nedslås över, det gör inte så mycket så länge man sätter en fot framför den andra och fortsätter gå framåt. Det är värt någonting så länge det pågår. Det finns något märkligt där ändå.