Existentiell ångest

Vad får det lov att vara?
Existentiell ångest, tack.
Med eller utan mjölk?
Svart.
Socker?
Nej tack.
Var det bra så? Det blir tjugofem kronor.
Tar ni kort?

Man träffar så märkliga människor på bussen. Det finns en man som jag brukar se säkert en gång i veckan om inte mer, antingen åker han buss väldigt ofta eller så har vi liknande tider. Han står alltid upp, långt fram i bussen där det finns utrymme för barnvagnar och rullstolar, och håller sig i räcket. Alltid vänd utåt, med ryggen mot mittgången, så man ser inte hans ansikte när man går förbi. Då jag åker in mot staden finns han redan på bussen när jag stiger på, men när jag åker i motsatt riktning är det som att han plötsligt bara dyker upp från ingenstans: jag kanske har tittat ut genom fönstret ett tag eller varit upptagen med en bok, och när jag vänder uppmärksamheten in mot bussen igen så står han där, alltid på samma plats, som om han inte flyttat på sig alls sedan jag såg honom sist. Jag har aldrig sett honom prata med någon eller visa något som helst tecken på att han är medveten om de människor han har runt omkring sig, han bara står där och blickar ut genom bussens skitiga fönster.

Jag har faktiskt sett honom utanför bussen också, flera gånger men bara på två olika platser. Det första stället ligger två hållplatser ifrån där jag brukar stiga på. Det är en stor, rätt så ny kyrkogård. Vid flera tillfällen har jag sett honom då jag åkt förbi – det finns ett buskage mellan kyrkogården och bilvägen, ganska lågt, och där har han stått, fortfarande med ryggen vänd mot mig. Med sig har han haft ett av sina främsta attribut, en stor plastdunk som säkert rymmer femtio liter eller mer (nu uppskattar jag från minnet, stor och otymplig var den i alla fall). Den är gjord av halvgenomskinlig plast, och på botten av den brukar ett lager rödbrun lättflytande vätska lysa igenom. Det är aldrig mycket kvar.

Den andra platsen jag sett honom på ligger i andra riktningen från där jag bor, också två hållplatser bort. Där finns ingenting. I många år fick ogräset växa ohämmat. Nu har de röjt upp för att öka sikten i vägkorsningen som ramar in området, och allt som finns kvar är en brun lerig jordplätt. Med dunken i ena handen, i trasiga kortbyxor, gummistövlar och halvmeterlångt vitt skägg står han, alltid med ryggen vänd, och blickar bortåt, mot någonting bortom motorvägen och höghusen som reser sig över horisonten på andra sidan bergen.

Jag vet inte vad han söker. Men han är en återkommande gestalt i mina feberdrömmar.