Lost in Translation

Scarlett Johansson i Lost in Translation

Lost in Translation (2003) med manus och regi av Sofia Coppola. En medelålders skådespelare (Bill Murray), lätt livskrisande, i en okänd stad bland obegripliga människor. Bob Harris är i Tokyo för att spela in en reklamfilm för ett japanskt whiskeymärke. Den japanska kulturen blir en chock, han har svårt både att göra sig förstådd och att hitta en plats i denna överväldigande stad. Han fastnar i det gigantiska lyxhotellet, varifrån han överblickar myllret utifrån och ovanifrån. Han är avskuren från sin omgivning samtidigt som han flyr eller försöker lära sig att hantera sig själv, sitt liv i USA, ett 25-årigt äktenskap på tomgång och en påflugen fru som skickar mattprover över Stilla Havet med Federal Express. Både gemenskapen och ensamheten är lika outhärdliga, och han vet inte vart han ska ta vägen eller hur han ska gå vidare med sig själv och sitt liv.


På hotellet bor också Charlotte, spelad av Scarlett Johansson. Även hon blickar ut över staden från hotellrummets stora fönster, med en vägg av glas mellan sig och omgivningen. De två huvudkaraktärerna är i likartade livssituationer; Charlotte tvivlar på sitt äktenskap med den frånvarande och självupptagne fotografen hon delar hotellrum med men inte mycket mer, precis som Bob vet hon inte hur hon ska gå vidare eller vad hon vill göra med sitt liv. De två exilamerikanerna graviterar långsamt mot varandra i sin ensamhet på hotellet, men när rörelsen väl satts igång verkar den omöjlig att stoppa.

Just gestaltningen av denna centrifugala rörelse gör Coppola och skådespelarna oerhört skickligt – trots att manuset inte bjuder på några stora konflikter, några oväntade vändningar eller känsloutbrott så accelererar kärleken mellan de två motpolerna till enorma nivåer, samtidigt som man på den behärskade ytan som genom en visuell variant av Hemingways patenterade stil bara kan skymta toppen av detta isberg.

Om man bortser från känslospelet så är det kontrasterna som gör starkast intryck: kontrasten mellan människomyllret på gatan och ensamheten i skyskrapans hotellrum, mellan den neonblinkande storstaden och den meditativa tempelmiljö som Charlotte vid två tillfällen besöker, mellan de två grubblande, isolerade och melankoliska huvudpersonerna och deras hyperaktiva omgivning. Detta kontrasterande tematiseras och förstärks i filmens soundtrack, till stora delar komponerat av Kevin Shields. Sometimes av My Bloody Valentine, som dundrar igång ungefär mitt i filmen då Bob hjälper Charlotte hem i taxin efter en natt på stan som mer än något tidigare fört dem samman kommer i precis rätt ögonblick. Hela filmen kapslas in i shoegazingsoundet: det är kontrasten mellan de överväldigande gitarrerna, i ständigt förskjutande av gränsen mellan kaos och harmoni, och en lågmäld, nästan viskande sång i en enkel, lätt melankolisk melodi. Likt Bobs och Charlottes förhållande till omgivningen så är sången på ett märkligt sätt samtidigt en isolerad företeelse som hela tiden kämpar för att bryta igenom det utomstående bruset, och en del av detta brus, i samklang med det som pågår runt omkring. I Sometimes finns dessutom en ständigt stegrande överlagrad melodi eller skala som påminner om den progredierande intensitet i känslornas som diskuterats ovan – det outtröttliga klättrandet uppåt på skalan förmedlar känslan av en ökande anspänning vars uteblivna utlösning blir allt svårare att uthärda.


Sometimes - My Bloody Valentine