söndag 24 april 2011

Gravity’s Rainbow av Thomas Pynchon (1973)

Känslan när man för sista gången vänder blad i Gravity’s Rainbow kan enklast beskrivas som en lättnad. Äntligen är det över! Okej, tänker ni, det låter som en fruktansvärt dålig bok. Så är det förstås inte alls. Lättnaden beror istället på att denna 900-sidiga roman utsätter läsaren för en rent fysisk påfrestning. 900 sidor, tänker ni, det är mycket, men nog har vi läst tjockare böcker än så. Till skillnad från de flesta s. k. tegelstensromaner så kräver dock Gravity’s Rainbow att läsarens koncentrationsnivå ständigt är på topp, annars gör den extrema rikedomen av absurda detaljer, oväntade infall, knappt märkbara förflyttningar i tid, rum och person och avsaknaden av en väldefinierad story att boken riskerar att bli fullkomligt obegriplig. Okej, tänker ni, det låter som den vanliga modernistiska smörjan där författaren är en arrogant elitist som föraktar sin publik och gör allt han kan för att stöta bort den, det är ingenting för oss. Ni som har den attityden, ni kan gärna sluta läsa nu, men för er andra så kan jag tala om att för de läsare som vågar anstränga sig, för de som inte tycker att läsarens roll är att bli uppassad på av författaren utan förstår att det handlar om ett ömsesidigt projekt – för de som vågar anta författarens utmaning så väntar en rikligt belönande upplevelse.
Titeln Gravity’s Rainbow anspelar på den parabel raketen följer på sin färd genom atmosfären, från avfyringsplatserna på den tyskockuperade kontinenten till nedslagsplatserna, slumpmässigt konfigurerade över Storlondons yta. Det är alltså andra världskriget som rasar i bakgrunden när historien tar sin början, och de tyska V2-raketerna sprider materiell förstörelse och skräck omkring sig i lika delar. Till skillnad från de bombningar som utfördes från flygplan så dödar raketerna helt utan förvarning – människorna på marken hör dem inte komma förrän de redan träffat sitt mål. Den här känslan av att hela tiden vara tvungen att se sig över axeln, eller hålla koll på himlen, paranoian, är något som går igen genom hela romanen. Paranoian, åtminstone som den tar sig ut hos huvudpersonen Tyrone Slothrop, verkar dock i högsta grad vara befogad. Är det inte raketer som droppar från himlen så finns det alltid någon avlägsen byråkrat som har ett ont öga till dig, någon okänd koppling mellan högt uppsatta personer och ljusskygga företag som råkar involvera just dig.
Slothrop förenar romanens två centrala bilder: raketmaskinen med dess närmast mytologiska status, och den mänskliga kroppen – i synnerhet dess sexuella aspekter. Vad är raketen om inte en gigantisk erigerad penis som penetrerar var den vill och sprider ödeläggelse i sin väg? Inte konstigt att de flesta av bokens (manliga) karaktärer är så fixerade vid att antingen tillverka raketerna, lära sig förutse var nästa träff ska ske eller, när kriget är över och den tyska krigsapparaten slagits i spillror, försöka lägga beslag på den mystiska Schwarzgerät, en specialbyggd, superhemlig raket med serienumret 00000. För Slothrop handlar sökandet om honom själv, om att finna sanningen om hans egen anknytning till raketerna och till de mäktiga kemiföretag som verkar bakom kulisserna. Redan tidigt uppdagas att Slothrop som barn blivit utsatt för någon form av grymma medicinska experiment vilket fått till följd att han blir sexuellt upphetsad av raketerna, eller som det verkar, redan innan de träffat sitt mål, och han är därför värdefull för den märkliga samlingen icke så nogräknade vetenskapsmän och militära analytiker på The White Visitation. Det är tunga intressen som är inriktade på denne kåte amerikan, och följaktligen sätts mycket i rörelse när han kring krigsslutet börjar härja runt i ”Zonerna” i det ockuperade Tyskland.
Det som redan tidigare var en minst sagt fragmenterad och snurrig historia blir fullkomligt kaotiskt under Slothrops odyssé mellan Tysklands utbrända städer, hans involvering med smugglare på den spirande svarta marknaden, hans liggande med mödrar och döttrar, forna stjärnor i den nazistiska filmindustrin och 12-åriga skönheter, vistelsen på en ockuperad lyxkryssare i ett tillstånd av evig orgie, tiden som alter-egot Rocketman (komplett med cape och konisk huvudbonad) och dennes berömda knarkkupp mitt under näsorna på den samlade politiska och militära eliten från ockupationsmakterna, mötena med sovjetiske underrättelseofficeren Tchitcherine (och dennes stövlar), med Tchitcherines nemesis slash tvillingbror Enzian, ledare för en fraktion svarta afrikaner från forna tyska Sydvästafrika med en helt egen agenda, pojken Ludwig och hans försvunna lämmel Ursula, tiden förklädd till gris på grund av att han på flykt från britterna råkat bli huvudperson i en åldrig lokal ritual… och gång på gång, vid de mest oväntade tillfällen, är det någon som bryter ut i sång, som hämtat från någon på gränsen mellan töntig och absurd musikalfilm från mellankrigstidens Hollywood, men i en medvetet parodisk twist.
En tydlig litterär referens som dyker upp är William S. Burroughs Naked Lunch, mest för det kaotiska sättet att skriva och för hanteringen av droger, sex och dekadens. Där Burroughs rör sig i en egen isolerad undergroundvärld låter Pynchon i mycket högre grad denna värld bli en del av den totala världen, utan skarpa gränser att skilja dem åt. Världen i Gravity’s Rainbow är avslöjad, i sammanbrottets Tyskland står alla dörrar på vid gavel, det är så här människan, samhället och världen ser ut bakom hyckleriets sammetsskynken.
Rekommenderat soundtrack:
The Fall – The Wonderful and Frightening World of the Fall
Captain Beefheart and the Magic Band – Trout Mask Replica
Konversationerna omkring dig på valfri buss eller spårvagn
Typ Fred Astaire?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar