Herz aus Glas – Hjärta av glas

Werner Herzogs Herz aus glas från 1976 är utan tvekan en av de märkligaste filmer jag sett. Själva historien som berättas är ganska vag; en liten tysk by för länge sedan som är samlad kring en glashytta. Den tidigare glasmästaren har dött och tagit med sig hemligheten om det speciella rubinglaset som orten var känd för med sig i graven. Byns invånare har alla blivit mer eller mindre förtrollade av detta vackra rödskimrande glas och söker desperat efter den process som gjorde det möjligt. Samtidigt får Hias, en herde med profetiska förmågor, diverse olycksbådande syner om människornas och byns framtid.

Hias. Profet och herde.

Det dröjer en bit in i filmen innan man (dvs. jag) märker vad det är som skapar ett så främmande, på gränsen till obehagligt intryck. Skådespelarna agerar bokstavligen i sömnen! När det på DVD:ns baksidetext står att Herzog personligen hypnotiserade sina skådespelare så är det inte bara som man skulle kunna tro ett smart PR-meddelande för att etablera regissören som en auteur med excentriska metoder, det är en oerhört relevant information för att förklara den känsla filmen förmedlar. Tillsammans med ett antal märkliga visual gags, Hias profeterande, en dialog som enligt uppgift till stora delar varit ad lib samt epilogen som plötsligt förflyttar ’handlingen’ till några vindpinade fågelöar utanför Irlands atlantkust så bidrar det till att skapa en känsla av att filmen inte så mycket berättar som betyder. Frågan är vad. Jag får lite samma vibbar som av Italo Calvinos postmoderna klassiker De sammanflätade ödenas slott (1973), där en ensam man kommer till ett värdshus fullt av stumma människor som berättar sina livshistorier med hjälp av en tarotkortlek. Där är det väldigt tydligt att det inte är handlingen i sig som är det relevanta, utan vad handlingen symboliserar, och kanske inte ens på den första allegoriska nivån. Hjärta av glas vill betyda någonting, den vill säga någonting som inte riktigt låter sig sägas. Jag är inte så säker på att den lyckas, men det minsta man kan säga är att ansatsen var egensinnig, jo och underhållande.