Charles Baudelaire ca 1863 |
Det är tydligt att diktarjaget kopplar ihop sina känslor av melankoli och främlingskap med förlusten av ’det gamla Paris’ – det är åsynen av den nya stadsbilden som sätter igång hela kedjan av associationer och han återkopplar också till detta ständiga byggande senare i dikten. Intressant nog finns det en hel del i det han själv uttrycker som motsäger att detta skulle vara den främsta orsaken, framförallt den vers som redan citerats ovan där det klart och tydligt sägs att hans melankoli är oförändrad trots att Paris inte längre är det samma som förr. Dessutom går flera av de liknelser och allegorier han räknar upp att överföra på honom själv i ännu högre grad än vad han verkar ha tänkt sig. Det är som att det finns två skilda röster i dikten, eller rättare sagt två nivåer som säger emot varandra: det är diktarjaget som menar att det är förändringarna i staden som är skälet till hans alienation, och samtidigt finns där en underliggande röst, en röst som så att säga lägger orden i munnen på diktarjaget. Denna röst, låt oss kalla den ’diktaren’, underminerar diktarjagets åsikt och tycks peka på att det är något annat som är orsaken: istället för att det är förändrandet av staden som är problemet så är det själva det faktum att han lever i en stad som givit upphov till dessa känslor. Liksom det för svanen inte är övergången från fångenskapen i menageriet till ’fångenskapen’ i staden utan fångenskapen i sig som gör att den är olycklig, så är det själva stadslivet som fungerar som en bur för poeten (och människorna). Staden har fört människan bort från hennes naturliga miljö, och i det moderna stadslivet har hon slutat känna sig som en del av naturen och ekosystemet. Denna förlorade samhörighet med omgivningen, ett förlorat ’sense of place’, är vad som gör att poeten inte kan känna sig hemma.
Att säga att det finns en ekologisk medvetenhet i Baudelaires dikt är att dra det lite för långt, men om inte annat så tematiseras människans relation till sin omgivning. För dagens läsare, som förhoppningsvis själva kommit till någon form av insikt om hur människans syn på sin egen roll på jorden lett till enormt destruktiva konsekvenser, kan Le Cygne ändå påminna om hur denna skeva självbild hos människan inte bara skadar den natur hon inte ser sig som en del av utan också drabbar henne själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar