Jag var och såg Masthuggsteaterns tolkning av Brechts Tolvskillingsoperan. Fantastiskt bra, både välspelat och underhållande. Brecht är ju en dramatiker som verkligen vet att utnyttja teaterns möjligheter och uppsättningen på Masthuggsteatern lyckas verkligen göra något eget och lekfullt som bygger vidare på hans idéer om främmandegöring, med glimten i ögat och med återkommande komiska effekter som dock aldrig ställer sig i vägen för innehållet. Särskilt samtidsreferenserna tillför något alldeles extra och en höjdpunkt är när underhuggarna till den karismatiske rövarkungen stämmer upp i ett ”Mackie Kniven – tjala-lala-la” à la hockeykörerna på Sverigedemokraternas valvaka 2010.
Slutet får mig att tänka på Molières Tartuffe. Där Molières take on deus ex machina var direkt utformat för att kyssa Louis XIV:s rumpa riktar sig Brecht åt rakt motsatt håll. Ironin är uppenbar när drottningen i allra sista ögonblicket före hängningen benådar Mackie och erbjuder honom adelskap och livstids pension. Marxisten Brecht hade hjärtat på golvet och visste till skillnad från Molière att det inte var någon idé att hoppas på nåd uppifrån. All förändring måste komma från folket, annars fick man vänta förgäves.
Jag tänker annars att Mackie Kniven är lite av det moderna kapitalistiska samhällets svar på Tartuffe. Nu finns inte längre religionen som en ideologisk mantel att svepa sig i för alla skrupelfria opportunister, men å andra sidan behövs det inte heller. Hyckleriet har blivit förlegat när hela samhället är uppbyggt kring den oförblommerade girigheten och roffa åt sig-mentaliteten är vad som premieras över allt annat. Är det kapitalismen som gör oss till rövare eller är det för att vi alla innerst inne är rövare som kapitalismen fått sin position som övergripande samhällsideologi?
Jag borde nog säga någonting om musiken också. Som alltid hos Brecht så brister aktörerna med jämna mellanrum ut i sång, till komisk och distanserande effekt. Sånginsatserna på den aktuella föreställningen var överlag bra, lite negativt dock att det tidvis kunde vara svårt att följa med i texten på grund av scenens utformning: åskådare på båda sidor med scenen i mitten, och när skådespelarna vände sig mot den motsatta publiken blev sången lite svårare att höra. Själva låtarna, komponerade av Kurt Weill, är såklart utmärkta. Jag förstår Bob Dylan när han skriver i sin självbiografi att han blivit mycket influerad av Pirate Jennys sång, som här belönades med spontana applåder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar