Im Lauf der Zeit (1976), regisserad av Wim Wenders, är en ’road movie’ om två män som slår följe på en irrande färd över den västtyska prärien eftersom ensamheten kanske, eventuellt, är lite lättare att bära tillsammans. De möts då den ene av dem, Robert Lander, i suicidal desperation kör med halsbrytande fart rätt ner i en flod. Scenen, där Lander rakryggad stiger upp genom takluckan ur sin sjunkande bil, blir en symbolisk återfödelse. I verkligheten sker pånyttfödelsen inte så drastiskt, och hela resan som företas i filmen blir ett sätt att successivt försöka realisera detta, att radera det gamla och våga skriva nytt.
Vid floden står biografreparatören Bruno Winther parkerad med sin till husbil konverterade flyttbil, och erbjudandet om lift och torra kläder blir startskottet för vad som sakta ska utveckla sig till en djup vänskap under michelingubbens beskydd. Båda männen har fastnat i sin historia och kan inte komma loss och gå vidare. Filmens utvecklingskurva rör sig mellan två Dylancitat: ”I’m walking down the highway with my suitcase in my hand” (Down the Highway) och “I’ve been double-crossed now for the very last time and now I’m finally free” (Idiot Wind), två skilda känslostämningar som bottnar i hur de lyckas förhålla sig till sitt förflutna. I början känner de ett starkt behov av att ge sig av, att börja om på nytt, och de vandrar iväg utan mål eller riktning och lyckas lägga ett fysiskt avstånd mellan sig själva och sin historia, det de flyr ifrån, men mentalt lyckas de inte komma loss och de är hela tiden nedtyngda av det som varit vilket hindrar dem från att starta om på riktigt, att komma till nya platser.
Vändningen märks väldigt tydligt och kommer efter att Robert konfronterat fadern, som han inte träffat på tiotalet år, om hur han behandlat den nu döda modern. Det är som att äntligen få andas ut efter att ha hållit andan genom hela filmen, och det är oerhört skickligt av regissören som verkligen lyckas med att föra fram hur allt blir lite lättare, lite gladare, då den stora spänning som rått inom och mellan huvudpersonerna plötsligt släpper. För första gången kan de kosta på sig ett leende, och som en symbolisk gest sätter de på sig solglasögon, inte för att på kändisars vis dölja sitt känslotillstånd bakom en cool yta, utan för att allting helt enkelt blivit lite ljusare. För Bruno kommer vändningen lite senare då de tillsammans besöker det hus han växt upp i och för länge sedan lämnat, nu övergivet och förfallet, på en liten ö mitt i Rhen, men slutsatsen blir den samma: endast genom att acceptera vårt förflutna som en del av oss kan vi lämna det bakom oss och blicka framåt. Det handlar om att besluta sig för att inte låta sitt tunga bagage hindra en från att gå vidare, samtidigt som man accepterar att detta bagage är något man för alltid har att släpa på – först då kan man bli riktigt fri.
Precis som Wenders stora mästerverk Der Himmel über Berlin är Im Lauf der Zeit en film med stora visuella kvaliteter. Det är mycket kala ytor, väggarna i biografernas maskinrum, vägarna, dagbrotten. Det svartvita fotot förstärker denna känsla av kalhet och sträcker ut den till att omfatta hela det framrusande landskapet, men även huvudpersonerna präglas av kalheten omkring dem i sin oförmåga att ge efter för de känslodjup som rör sig under deras hud. Allt detta förändras i samband med den diskuterade vändpunkten, och det är i hoppets och handlingens tecken som filmen tonar ut. ”Allt måste bli annorlunda.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar