Jag gillar verkligen filmer som utnyttjar mediet, där det visuella uttrycket är lika viktigt som att berätta en historia. Det är möjligen en standardformulering att säga att Pedro Almodóvar gör färgstark film, men just färgen (och särskilt den kardinalröda) har en väldigt framträdande plats i Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott. Parat med en humoristisk plastighet gör färgen att varje bildruta känns som ett välplanerat utsnitt, och det sammanlagda resultatet pekar vagt i riktning mot Warholsk popkonst.
Berättelsen matchar bilderna och historians ibland farsartade förvecklingar rullas ut i ett våldsamt tempo. I centrum står Pepa som, just det, är på gränsen till nervsammanbrott för att hennes man gjort slut utan förklaring, och hon försöker med alla till buds stående medel förhindra honom från att resa iväg med sin nya kvinna och avkräva honom något mer än de smetiga meddelanden han lämnar på hennes telefonsvarare. In kommer okända söner och ex-fruar som nyss släppts från mentalsjukhus, shiitiska terrorister, taxichaufförer med fäbless för leopardmönstrat, förförda kvinnorättsadvokater och spetsad gazpacho. Det är oklart om filmens titel endast syftar på kvinnorna i filmen, eller om detta är ett tillstånd Almodóvar aktivt försöker försätta även sin publik i.
Det hela är alltså väldigt underhållande. Men vad är det egentligen filmen vill ha sagt? Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott betyder väl i stort sätt samma sak som den sexistiskt stereotypa hysterikan, en fördom som inte känns sådär jättefräsch att skriva vidare på. Men det är framför allt bikaraktärerna som står för denna negativa gestaltning, Pepa själv framstår snarare som en rättfärdig hämnare, som trots ett stundtals i överkant affekterat agerande är den enda som till slut går ut med värdigheten i behåll – Carmen Maura är magnifik i huvudrollen. Att det är hon som får axla hjältens mantel måste ändå ses som ett nedmonterande av myten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar