Le père Goriot – Honoré de Balzac (1834)

En ensamstående far älskar sina tv döttrar över allt annat i världen. Hela den förmögenhet han arbetat ihop som köpman i pastabranschen under åren efter revolutionen skänker han till sina döttrar i hemgift för att de ska kunna gift in sig i den sociala noblessen. Själv blir han dock inte insläppt i de distingerade kretsarna, och gradvis förlorar han kontakten med döttrarna som allt mer sällan låter honom besöka dem. Den passionerade faderskärleken mår inte så bra av detta och börjar allt mer vackla på gränsen till en sjuklig besatthet. De enda tillfällena då döttrarna visar sin fader någon tillgivenhet – eller över huvud taget någon uppmärksamhet – är när de själva hamnar i ekonomiska svårigheter, och Goriot, som trots allt behållit en liten pension och ett rum på madame Vauquers slitna pensionat, har snart pantsatt allt han äger och skuldsatt sig hos ockrare för sina döttrars skull. Han lyckas ändå inte köpa sig till sina döttrars hjärtan, och det sublima provet på deras egoism kommer när Goriot utblottad ligger för döden.

Det finns ett annat, och minst lika viktigt, spår i Le pere Goriot som följer den som trots titeln mest liknar verkets huvudperson, Eugène Rastignac. Som medboende hos mme Vauquer deltar han till en början i den allmänna mobbningen mot den lite löjlige och inte så talföre Goriot, men förenas sedan med honom över det gemensamma intresse som utgörs av Goriots döttrar. Det är i slutändan deras relation som framstår som den ”sannaste” i romanen; till skillnad från döttrarna vakar Rastignac hos honom under sjukdomstiden. Rastignac är den unge, naive och oförstörde studenten som introduceras i det högaristokratiska Paris och blir förförd av den flärdfulla livsstilen, samtidigt som han är smärtsamt medveten om sina egna ekonomiska förutsättningar. Han lyckas ändå få in en fot och blir la baronne Nucingens (dvs. den ena av Goriots döttrar) kärleksintresse. Dubbelexponeringen av societetslivet och den hjärtlösa behandlingen av Goriot presenterar dock ett olösligt dilemma för Rastignac.

Den tredje huvudkomponenten utgörs av Vautrin. Han har genomskådat den ”civiliserade” världen och sett dess ihålighet långt innan Rastignac fått uppleva samma sak. För Vautrin är enda möjligheten att arbeta utanför samhällets råmärken; han sätter sig på tvärs mot systemet och vägrar delta i dess falska spel, men det får också konsekvenser för honom själv: samhället tolererar inte dem som vägrar att anpassa sig. Vautrin blir angiven av ytterligare en annan pensionatsgäst och sänds tillbaka till straffkolonin där han gått under namnet Trompe-le-mort.

Det är en dyster skildring av samhället och den enskildes möjligheter till oberoende som Balzac ger oss. de sista styckena lämnar dock ett visst utrymme till hopp när Rastignac, trots allt det han upplevt och själv varit med om, bestämmer sig för att inte ge upp utan spela enligt reglerna så långt det går samtidigt som han försöker överlista dem. Litteraturkritikern György Lukàcs för fram Balzac som exempel på hur han menar att en marxistisk litteratur bör se ut (även om Balzac själv inte stod för den typen av värderingar). Jag måste säga att Lukàcs har en poäng: som förhoppningsvis framgått av min resumé skildrar Balzac väldigt skickligt samhällssystemets inverkan på den enskilda människan, hur kapitalismen och den sociala pressen att leva upp till ett onåbart framgångsideal bryter ner människornas empati och omöjliggör en verklig humanism. Något som tillhör Le pere Goriots största tillgångar är den smidighet med vilken Balzac rör sig mellan vitt skilda samhällsklasser. Ett exempel på hans lyhördhet gäller skildringen av den kollektiva grupp av studenter och lägre medelklassmänniskor som utgör abonnenterna på mme Vauquers servering. Med tvära kast, ordlekar och slang fångas den familjära och skämtsamma man kanske inte så bildade stämningen. Det skapas en speciell jargong som återkommer varje gång gruppen tar plats i berättelsen.

Särskilt Rastignac får mig att tänka mycket på Dickens, hans klassresa och utveckling från naivitet till en större grad av mognad påminner om sådana karaktärer som David Copperfield och Pip i Great Expectations. Liksom hos Dickens är karaktärerna hos Balzac i många fall typer; Goriot själv är det främsta exemplet på hur en enda karaktärsegenskap tillåts dominera en person totalt. Nu ska inte detta i Balzacs fall ses som någon oförmåga att göra sina karaktärer ”levande” (med de materiella förutsättningar som ges av papper & bläck torde detta i och för sig vara en oförmåga han delar med samtliga författarkollegor), nej, typerna är en oersättbar del av verket och av sättet att skriva. Samtidigt underminerar Balzac detta skrivsätt genom att den extrema passionen i Goriots enkelspårighet påminner om den icke-sammansatta människans omöjlighet i verkliga livet. Mina damer och herrar, detta är fiktion.

Mitt bestående intryck av Le pere Goriot blir vilken fantastisk berättare Balzac ändå är. Hans språk kanske inte är särskilt poetiskt, men desto mer effektivt, och med små medel lyckas han förmedla stämningar, miljöer och känslor. Berättarens närvaro är som en trygg famn att krypa upp i, men då historien så kräver avlägsnar han sig för att låta spela upp den i fred. Berättelsen är klassiskt, nästan dramatiskt, disponerad, men det blir aldrig konstlat utan meningar och stycken följer på varandra i ett kontinuerligt men inte monotont flöde, vilket trots allt är svårt att lyckas med.