La vie singulière

Jag tänker på dig, lilla alpbäck.
Hela vintern har du vilat i den trygga glaciären,
kurat ihop under täcket av snö och is
och lyssnat på kalla vindars vinande mellan bergssidorna.
Nu, när den strålande vårsolen
återkallar alla de stackare som tvingats tillbringa månader
i ensamhet till livet,
vaknar du med bultande hjärta.
Oron över att ha tagit fel på datum
gör att du först bara försiktigt vågar smyga fram ur ismassan.
Små droppar bildar pölar
som sprider ett överjordiskt skimmer över glaciären,
men allt verkar vara i sin ordning
och efter en viss tvekan tar du mod till dig,
du drar ett djupt andetag av skälvande luft
och kastar dig ut!

Du kastar dig ut och världen ligger framför dig och under dig,
du rusar fram över sluttningar med yrvaket spirande grönska,
du hoppar på ett ben från klippblock till klippblock och sten till sten,
du skvätter och plaskar och brusar som en riktig fors.

När landskapet blir flackare minskar du farten och försöker insupa omgivningarna.
I maklig takt glider du förbi
vingårdar med rankorna i vindlande formationer över sluttningarna,
dungar med friska lövträd
utkastade bland vajande vetefält,
en herrgård i bländvit sten
och blåmålade fönsterluckor,
en allé av ståtliga almar.

Allt detta ser du,
lilla alpbäck som nu vuxit till en godmodig å.
Du ser allt, men så fort du upptäckt något vackert
något nytt och underbart som du vill dröja dig kvar vid för att kika närmare på
så måste du ändå ohjälpligt vidare,
framåt, nedåt.
Trots att nya upplevelser väntar bakom varje krök
blir du allt mer uppgiven över ditt öde;
över att aldrig kunna fånga dessa ögonblick
utan ständigt vara dömd till att se dem försvinna bakom dig.

Det öppna landskapet ersätts av
allt tätare bebyggelse
men de ständigt växlande intrycken har blivit för mycket för dig,
min vän.
Du lyckas inte längre hålla isär dem från varandra,
allt glider ihop i en organisk suddighet.
Färgklickar
som tidigare skänkte liv åt landskapet
sammanblandas till grådaskig oigenkännlighet.
Allt som finns kvar är framåtrörelsen,
men det som börjat som ett hoppfullt steg ut i friheten
är nu på sin höjd en vana,
en vana som blivit allt svårare att uthärda.

Den statiska gravitationen lämnar inga böner hörda.

Lilla alpbäck,
nu när du
till slut för alltid försvinner ner i Medelhavet
har du för länge sedan förlorat allt hopp
och den stora utspädningen kommer som en befrielse.