Charles Baudelaire: Le spleen de Paris (1869)




Gustave Moreau - Galatée (1881)

 Baudelaires andra stora diktsamling, Le spleen de Paris, samlar femtio poetiska prosastycken där den melankoliske storstadsflanörens perspektiv på sin omvärld står i centrum. Denne ständige betraktare äger visserligen en skarp blick, men den är färgad av hans egen melankoli, hans spleen; en känsla av att vara distanserad från sig själv liksom från sina medmänniskor, och det dubbla behovet av att samtidigt konservera och överbrygga detta avstånd till världen.

I en av de vackraste dikterna, ”Anywhere out of the world”, liknas livet vid ett sjukhus där varje patient ständigt vill byta säng, eftersom de alla tror att det är bättre någon annan stans än där de själva befinner sig – en vision som avslutas med poetens konstaterande att det inte spelar någon roll var han befinner sig så länge det är bortom den här världen. Otillfredsställdheten med livets realiteter är givetvis ohållbar i längden, och jag tror att man kan läsa poetens iakttagande av det samtida storstadslivet – hans uppgående i massan som det beskrivs i ”Les foules” – som ett uttryck för en längtan att lära känna verkligheten. Om så är fallet är det dock dömt att misslyckas eftersom det är andras verkligheter, andras liv, som han försöker nå fram till. Ständigt detta oåtkomliga, detta ’bortom’, alltså. Fascinationen för det utomvärldsliga får även mer direkta uttryck i många av dikterna, ofta med mystiska eller mytologiska motiv med morbid underton. Som bäst blir Baudelaire när han låter den romantiska visionen och det moderna livet mötas.

Le spleen de Paris är i många avseenden en nära följeslagare till Les fleurs du mal, det är samma teman och motiv som varieras och tillsammans bildar samlingarna en detaljerad karta över Baudelaires tankevärld. Till formen förhåller sig dock dikterna i den förra till de i den senare ungefär som ett foto till en målning. I Les fleurs de mal vittnar varje penseldrag om författarens hand, medan Le spleen de Paris snarare visar prov på författarens konstfärdiga utnyttjande av det ljus som naturen tillhandahåller.