Filmen Persepolis, som bygger på Marjane Satrapis självbiografiska bande dessiné, är en underbart vackert i svart-vitt stiliserad berättelse om att växa upp. Det är också ett stycke samtidshistoria ur iranskt perspektiv, en humoristisk spegling av västeuropeisk ungdoms- och samtidskultur, ett vittnesmål om den postmoderna migrationen och de associerade svårigheterna med att finna sig en plats i ett främmande land utan att ge upp sin egen identitet. En film om ett hårdnande patriarkalt förtryck och en kvinnas väg till frigörelse och vuxenhet, en film om en diktaturs accelererande repression och de psykologiska effekter detta får på individen. Det är en film om kärlek, om kamp, om hopp och förtvivlan, om sorg och saknad och ensamhet, men framförallt om att gå sin egen väg och vägra låta sig nedtryckas. Och det är så bra, så smärtsamt rörande men med glimten i ögat och näven knuten i luften. Det här är en film för en generation.
| À bas le chah! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar