På tunnelbanan mellan Sans Souci och Guillotière
uppväcks hundra trötta pendlare ur morgonens rutin
av en späd och sorgsen röst, som från en fågel som försvunnit
ner i schakten och förtvivlad söker efter vägen ut
men vars sång, som i en lövskog skulle bäras mellan träden
stolt och lustfyllt bort på vingar av den skiraste kristall
och nå fram med tonerna till alla uppmärksamma fränder,
blir i underjorden överkörd av skenande metall.
De som förr så sömnigt stirrat ut har äntligen ett fokus,
de har skänkts en gnutta ljus i sina morgontrötta liv
och i fönstret ser jag spegelbilden av en liten flicka
som vid mittendörren delar ut sitt innersta arkiv.
Efter tre minuter slutar flickan sjunga. Hon går ett varv i den
fullsatta vagnen med handen utsträckt, men resenärerna har
återgått i dvala och handen förblir tom. Jag fångar en sista glimt
av henne då hon stiger av. Hon ser ut att vara lika oberörd som sin publik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar