Denna dikt börjar 22:59
Skriver bäst när borde sova
Bokstäverna lyser mörka på himlen
De ska tala om känslan:
Livet blev kvar långt där borta.
Vad hjälper poesin det efemära?
Behöver ett handtag för att häva mig upp
Men tempus fugit och jag med den
Och jag vänder mig alltid om i farten
- - -
Uppifrån min kampanil
Ser jag alla gamla mönster
Och Förtvivlan bara växer
Jag slog sönder alla fönster
Förlåt mig, lilla spricka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar