Fish Tank – Andrea Arnold 2009

Fish Tank talar till mig på ett personligt plan. Jag känner de här människorna, jag har växt upp med dem och gått i skolan med dem. Jag har bara inte förstått det tidigare.
En vit, mager häst står fastkedjad ensam på en övergiven tomt som ligger på gränsen mellan förortens asfalt och naturens gulvissna gräs. Några husvagnar och bilar syns en bit bort, parkerade på grusplanen, men ingen människa är i sikte. Mia öppnar den tunga metallgrinden och närmar sig hästen försiktigt för att inte skrämma den, hon hyssjar lugnande. Hon tar upp en sten från marken och börjar slå mot låset som håller fast kättingen, men innan hon hinner förstöra det hörs hundskall och en ung kille kommer springande och skriker ”Vad i helvete håller du på med?” Mia tvingas avbryta och rusa därifrån.

Jag vill gärna läsa hästen som en symbol för Mia, eller i alla fall som någon sorts spegelsyster. Någon dag senare, när Mia kommer tillbaka för att återuppta räddningsaktionen är hästen flyttad, närmare husvagnarna. Den här gången hinner hon knappt ta upp stenen från marken innan hon är omgiven av killarna som verkar bo där, och det är bara med nöd och näppe hon lyckas undkomma vad som håller på att övergå i ett våldsamt övergrepp.

Sista gången hon återvänder är hästen borta. Av en av killarna, som hon trots allt blivit vän med, får hon veta att den avlivats. Den var sexton år gammal – ett år äldre än Mia själv.

Hästen är egentligen bara del i en sidohandling i filmen, som handlar om Mias kringskurna liv och de svek hon utsätts för av ”vuxenvärlden”, men för mig är den en kraftfull bild av huvudpersonens villkor där den står fastkedjad och kärlekslös. Mia lever i betongen. Hon bor med sin väldigt unga mamma, som hellre festar och dricker sig medvetslös än tar hand om Mia och lillasystern. Hon har egentligen inga vänner utan står i konflikt med tjejgänget på gården.

Katie Jarvis är fantastisk som den unga förortstjejen som vacklar mellan en påtvingad, tuff ta-ingen-skit-attityd och en på värme och närhet svältfödd sårbarhet. Hon är självständig och företagsam, särskilt när det kommer till dansen, hennes stora intresse, men när samtidigt en oartikulerad önskan om att någon ska komma och lösa henne ur bojorna – så som hon försökte göra med den vita hästen. Denna någon verkar bli Connor, mammas nya kille, som bryr sig om döttrarna på ett helt annat sätt en modern någonsin förmått. Men Connors och Mias relation är komplex; flickans behov av trygghet och en vuxen förebild sammanblandas med kärlek och sex, och Connor sviker det förtroende han byggt upp och det ansvar han tagit på sig. Det blir en smärtsam kraschlandning, och den förmåga till tillit som långsamt lockats fram ur Mia riskerar att återigen försvinna. Bara tack vare hennes egen inre styrka är det ändå möjligt för henne att gå vidare. Lite vuxnare, och med lite mer hopp.

Hästens liv är slut vid sexton år, men Mias har bara börjat.